Föräldraskap

Hej 🙂

Jag har dotterhelg nu. Hon är i den åldern då spel är högst på villgöralistan. Hon ockuperade min laptop och är nu uppslukad av det tjejer gör i den åldern. Jag kikar till henne emellanåt för att se att allt är okej, med tanke på riskerna som finns på nätet.

Vi somnade sent igår. Men jag la mig först, hon såg färdigt en film på Netflix. Så vi vaknade givetvis sent idag också. Vi har bestämt i förväg att ta en chill-helg, hon älskar att chilla hos mig, gosa och ta dagen som den kommer. Vi har ätit middag allihopa, till Mello. Nu har alla dragit sig tillbaka och jag sitter själv i soffan med tevens ljud som sällskap. Chill. Förra gången hon var hos mig åkte hon och jag till Arena Skövde Upplevelsebad (drygt 20mil t/r) och var borta hela dagen, det blev för mycket för mig. Åkte hemifrån 7 på morgonen och kom hem strax efter 20 på kvällen. Jag fick migrän i 48 timmar så fort ansvaret lämnade mina axlar, det händer ganska ofta. Jag gillar att hitta på saker, men också chill.

Sedan jag och min sambo flyttade ihop i huset 3,5 år sedan, så har hon haft ångestattacker vid sänggång. I över två år sov jag på en madrass på golvet jämte hennes säng i hennes rum, och fick enorma problem med rygg, höft och axlar av madrassen, och hon grät ofta sig till sömns och av utmattning. Jag vet dock vad ångesten beror på, som har skapats på annat håll. Så jag har som umgängesförälder fått jobba stenhårt för att skapa en ny rutin. Nu har det fungerat rätt så bra sedan sommarlovet 2019 ❤ Hon klarar äntligen av att sova själv – självmant, så jag får sova i min egen säng. En process som tog 3,5 – 4 år!

Det är aldrig lätt med frånvarande föräldrar. Innan jag flyttade så hade min dotter bara mig i stort sett 100%, hon fick följa med mig vart jag än skulle, mammografi, tandläkaren, psykologen, hårfrisören och så vidare. Jag var ensamstående mamma i ett samboförhållande, utan egen familj eller egna vänner att få hjälp av. Det tog till slut knäcken på mig. Jag slutade vara Lotta. Men jag finns alltid alltid där för henne. Nu har tekniken blivit så bra att vi kan ringas och chatta med varandra närsomhelst 😍 Och när hon närmar sig puberteten, vem är då bäst att prata med när något förändras – MAMMA! ❤

Mina föräldrar var totalt frånvarande. Total avsaknad av kärlek, närhet, engagemang och empati. Desto mer missbruk, fysisk och psykisk terror och vanvård, inom de fyra väggarna i vårt föräldrahem. Vi var tre barn, systrar, jag var halvsladdis. Jag talar bara för mig själv, mina egna känslor och upplevelser. Det jag bär med mig från min barndom till mitt eget föräldraskap är att min dotter ska få allt (i den mån jag kan) som jag inte fick. En livs utmaning, för jag har inga förebilder. När jag var i början av tonåren så var min högsta dröm att antingen mina föräldrar skulle skilja sig eller att få bli bortadopterad.

Jag har försiktigt försökt beröra min barndom för min dotter men hon är fortfarande för ung för att (vilja) förstå. Hon har tillräckligt med att sina föräldrar separerat. Hon har aldrig träffat sina morföräldrar eftersom dom avlidit, men för mig är det nog bara en lättnad. Om mina föräldrar hade levat idag så hade jag ändå aldrig låtit dom få träffa min dotter, de hade inte varit intresserade heller. Lika intresserade som av mig. Noll procent.

Föräldraskap är fan ingen lek, för fyfan vad det påverkar ens barn för livet. Och det funkar inte att ”Göra om och gör rätt” med BARN. Bli en bra förebild!

Man borde införa Föräldrakörkort!

Mvh/ Lotta