Känslan att bli utesluten

Hej

Idag var en berg-och-dalbana-dag deluxe på jobbet. Jag har jobbat lite drygt 11 månader på detta stället. Strax efter det att jag började så började företaget att bygga ut fabriken till dess mer än dubbla storlek då vi ‘vuxit ur kläderna’ och blivit trångbodda.

När nybygget nu blivit klart så ska alla avdelningar flyttas över dit och den gamla delen ska tömmas och totalrenoveras. Min avdelning på tre personer inklusive mig, i verkstan, precis som de andra avdelningarna, har fått planera sin egen flytt på bästa sätt.

Mitt problem är att mina två kollegor har planerat/pratat/diskuterat över mitt huvud, beställt nya möbler etc, i månader, utan att inkludera mig. Jag fick veta IDAG vilken exakt dag vi ska flytta, det har dom vetat länge, utan att informera mig. På grund av detta har jag känt mig fullständigt utstött och dissad av mina närmaste kollegor.

Jag beordrades att börja packa ‘lösöre’ på avdelningen idag, och jag blev djupt frustrerad, medan de gjorde finlir så fick jag ta skiten kändes det som. Frustrerad och irriterad så ilskan åt upp mig innifrån. En känsla jag haft ett par månader. Jag var tvungen att gå ifrån en stund för att en snedtändning var på gång.

Jag gick till omklädningsrummet och bröt ihop. Plötsligt kommer en kvinnlig kollega in, hon är insatt i mitt dilemma, så hon skulle skicka in fack-gubben.

Han kom in till mig, vi hade ett långt förtroligt samtal och han hade en bekräftade åsikt om hur min avdelnings flyttplanering hade gått till. Jag vill inte tillbaka till några som stängt mig ute. Jag vädjade att få byta avdelning, åtminstone tillfälligt, med omgående verkan, och det var inga problem.

Imorgon och tillsvidare ska jag stötta elavdelningen som ligger waaay efter i produktionen innan de ens kan börja tänka på pack och flytt 😬

Det där med att bli utesluten, exkluderad, dissad, utfryst och mobbad. Det har jag erfarit tillräckligt i mitt liv. Jag upplevde ALLT det under hela grundskolan. I gymnasiet lämnade dom mig ifred iallafall. Jag har erfarit det för några år sedan i förra byn jag bodde i. Det har jag även erfarit hemma av familjen.

Jag har fått nog!!!

-För citatet ”Ensam är inte stark” stämmer till 100%.

Teamwork är SAMARBETE.

FAAN vad förbannad jag blir, suck!!!

Avslutningsvis kan jag tillägga, att jag trots allt mår lite bättre nu, när jag vet vad jag ska göra imorgon med folk som gör mig delaktig!

Och ikväll ska jag på Årsmöte på Fotoklubben träffa likasinnade och äta smörgåstårta 😁

Ha en fin kväll!

Kram/Lotta

Publicerad av Solevik

Stockholmare från Solna som flyttat till ett litet samhälle utanför Borås. 1st dotter (med annan man), 1st sambo, 1st bonusson. Jag jobbar i en verkstad inom industrin. Har på senare tid fått bekräftat C-PTSD samt HSP.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: