Corona eller inte

God kväll där hemma i stugorna 😊

Nu har corona brakat ut i världslig kaos. För tre veckor sedan, innan epicentrumet konstaterats i Europa så fick jag lite ont i halsen. Jag blev genast hemskickad från jobbet och på kvällen bröt det ut, en sjuhelvetes jävla slemhosta som omedelbart satte sig i luftrören och lungorna. Jag är astmatiker som medicinerar året runt så det är mest vanligt att luftrörena pajar ihop. Jag vände snabbt på dygnet då hostan är som värst på natten. Men jag hade ingen feber. Och ingen värk vilket jag var förvånad över. Astmamedicinen började ta slut och jag behövde nåt slemlösande så en vecka efter insjuknandet, när det inte blivit bättre, ringde jag vårdcentralen. Sköterskan som ringde upp ställde coronafrågor men jag hade inte alla dom symtomen så jag fick läkartid samma dag. Fick en ordentlig undersökning och konstaterades att jag har akut bronkit, och fick recept och sjukintyg för 2 veckor till. Jag är på sista dagarna av min sjukskrivning (3 veckor från jobbet) och inte helt 100 i luftrören än men för ett halvår sen hade jag redan jobbat. Det brukar ta tid på mig. Chefen tyckte jag skulle be safe than sorry och stanna hela sjukintyget ut. Många sjuka på jobbet just nu 😳

Jag har känt mig ovanligt lugn sista 3 veckorna, tyst och lugnt hemma utan krav. Det enda som stressat upp mig lite är den konstanta coronauppdateringen. Den har eskalerat under den tiden jag varit hemma.

Idag hade jag telefon-session med min psykoterapeut. Vi har ändrat tiden så många gånger nu så vi tog det per telefon hemifrån istället. Det funkade hur bra som helst. Jag har haft samma i flera år nu, känns tryggt. Men jag har inte träffat henne sedan jag upptäckte min HSP. Jag ville BERÄTTA, att jag FATTAT. Hon menade att hon visste hela tiden men har nog inte använt rätt ord för att jag skulle förstått (mer ”psykologispråk”). Plus att hon försökt penetrera mina problem lite mer från andra vinklar. Jag fattar det också nu. Men det hade kanske varit bra om jag haft HSP-vetskapen tidigare. Jag tror att jag lättare kan förstå många saker nu, bara DET är ju helt underbart! Ska dock inte ropa hej än, jag har en jävla resa kvar. Att lära mig att leva med C-PTSD/HSP. Inte bara jag som påverkas heller, har sambo och barn. Sambon är förstående och tillåter egentid närsom. Men dottern, jag HAR inte den energin som hon önskar. Jag har försökt berätta lite om barndomen men hon vill inte höra hemskheter. Det ska hon få läsa här när hon är mogen i egen takt. Jag har känslan att hon också har HSP-drag (min intuition) men det ska jag försöka hjälpa henne med så mycket jag kan. Och att hon bor med….jag ska inte säga för mycket. Inte de bästa förutsättningarna enligt min mening iallafall. Men jag kan inget göra mer än att finnas för henne.

Undrar om HSP är ärftligt….men tydligen finns en tydlig koppling till uppväxten/trauman också. Ju mer trauma desto mer högkänslig.

Idag har jag suttit i telefon större delen av dagen känns det som. Rösten är lite rosslig och halsen irriterad igen.

Jaa, det är deklarationsdags igen (SUCK)….också ett jäkla stressmoment. Ringt lönekontoret på gamla och nuvarande jobbet och bett om underlag (närvarorapport 2019 för milersättning) och en timme med psykolog och en bra stund på facetime med dotter. Pratat med chefen. Och med en kollega. Jag som typ aaaldrig pratar i telefon. Det susar bollen nu kan jag säga. Känns som jag vill dra en ljudisolerad luva över huvudet. Har så jobbigt med ljud som jag inte kan kontrollera. Känns som man borrar i huvudet med tandläkarborr, ilande tjut.

Nu orkar jag inte skriva mer.

Ha det gött 🙏

På återseende 🌞

.