Ingen ände på utmattningen, teater?

Nu har det nästan gått två månader sen jag skrev senast. Berg- och dalbana, som vanligt. Jag trodde först att jag mådde bättre och var gladare ett tag, men det var ett spel för gallerierna. Inget långvarigt i alla fall. Kan ha varit ett par bra dagar eller veckor på jobbet, men ändå helt fullständigt utdränerad när jag kommer hem. För drygt en vecka sen var jag hos min psykoterapeut, vi trodde båda att jag var bättre, men eftersom man märker av min gråtmildhet, så insåg vi att det inte stämde. Visst är jag bättre än för två år sen, men jag har mina triggerpunkter, vissa mer känsliga än andra. En del av dom triggerpunkterna ”provoceras” rätt ofta på jobbet och jag vet inte hur jag ska handskas med olika situationer och människor, då sätter det sig i huvudet på mig. Det är det som är problemet. Och inte nog med det, jag kommer ALDRIG glömma sånt. Långsintare person får man leta efter. Detsamma gäller mina föräldrar – jag glömmer ALDRIG vad dom gjort mot mig, fastän dom varit döda i 20 resp 11 år.

Jag berättade i bloggen om en situation i februari, den händelsen är som igår. Eller som i förmiddags. Det finns inte en möjlighet att se förbi det, eftersom ingen gjort sig besvär att ens be om ursäkt eller ändrat på sitt beteende, det var tydligen JAG som var ”överkänslig”, så hela den avdelningen har blivit en triggerpunkt. Jag undviker min avdelning, men jag är tvungen att tillhöra den ändå, men har fått möjlighet att hjälpa till på andra avdelningar en längre tid nu. Jag har haft svetsjobb två dagar rätt nyligen, när jag vistades i samma lokal men det var ingen go känsla, jag ville bara få jobbet gjort och bort därifrån fort som satan. I övrigt så gillar jag de andra avdelningarna, de pratar med mig och är hjälpsamma och engagerade, det man vill att kollegor ska göra. Jag fattar inte varför jag måste vara kvar på den infekterade avdelningen, svetsningen vill jag gärna sköta men det är tamejtusan det enda. Att jag är bunden till den avdelningen, även fast jag inte jobbat där på nästan tre månader, är enormt betungande. Jag berättade detta för psykoterapeuten senast, och hon sa att jag MÅSTE få byta avdelning för det tär på mig. Men det blir ju jag som måste göra det, lyfta frågan IGEN. Vara den där jobbiga anställda som ställer massa krav och vara den svaga, klena kvinnan i en mansdominerad arbetsmiljö och blaaa blaaa blaaaa…..Männen får minsann bete sig hur som helst för att dom är män.

Senaste psykologisessionen förra veckan varade 1,5 timme och slutade med att hon skulle be läkaren på psykiatrin ringa mig och diskutera deltidssjukskrivning.
Tro det eller ej, men han, läkaren, ringde mig bara ett par dagar senare. Han hade läst min journal och var påläst om mig, ställde ändå en del frågor för Försäkringskassans blankett för sjukskrivning. Det var ingen tvekan att jag behövde mer återhämtning än vad jag har. Mitt liv nu består av jobba, äta, sova, varje dag, bokstavligt talat. Orkar INGENTING, men om jag gör det ändå (annars förfaller alltihopa), så får jag en slags ”baksmälla” men fortsätter jobbar sover jobbar sover äter jobbar sover…
Har alltid varit plikttrogen, aldrig varit sjukskriven för ”diffusa” saker, det har alltid varit på fysisk synlig grund. Man kan egentligen säga att när jag levde ihop med mitt barns pappa, så var jobbet den ENDA fristaden, jobbade över så fort man fick en chans, fastän jag var i så psykiskt suicidalt skick att det är skrämmande. Jag VANtrivdes på mitt gamla jobb sista åren, där fanns inget stöd överhuvudtaget.
Nu fick jag på GOD grund en halvtidssjukskrivning till att börja med sedan öka på med arbetstid till 75% en period efter det.

Nu har jag min fristad i mitt hem, den känslan har jag ALDRIG haft. Trots ekonomiska bekymmer, så är jag trygg i mitt hem. Så det var min tredje dag på halvtid idag.
I måndags, första dagen, sov jag i tre timmar mitt på dagen och somnade ändå som vanligt på kvällen. Igår, så åkte jag förbi en butik och köpte penslar på hemvägen och sen jag var helt apatisk. Idag, tänkte att jag ville skriva lite, men en tupplur ligger inte långt bort.

Jag begriper inte denna trötthet. Så trött att det bokstavligen värker i hela kroppen. Men det är ju väl känt att om man går med psykisk ohälsa tillräckligt länge så går det ut i kroppen. Men det kan lika gärna vara nåt helt annat, fibromyalgi eller dylikt.

Som C-PTSD och HSP så blir man i allmänhet känsligare för smärta, ljud och ljus och även dofter har jag märkt. Om man lägger på depression, övergrepp (psykisk eller fysisk spelar ingen roll) och utsatthet etc etc så blir det överväldigande besvärligt. Det kan knäcka en. Jag var knäckt länge länge länge. Nu håller jag på att läka. Men har inte instruktionsboken.

En vän sa till mig härom dagen att när man är i ett umgänge så anpassar vi oss för att smälta in, som en slags teater. Min vän berättade om sin vän som hade gått på teaterkurser som äldre, den personen fick utlopp för sin riktiga personlighet där, för det annars inte passade i den ”sociala ramen” eller hur jag ska uttrycka det.
Jag kan faktiskt relatera!!! SÅ KLART att jag har en mask på mig när jag åker till jobbet varje dag, jag härmar och imiterar. Jag hade inte nåt utrymme för att utforska mig själv och MIN personlighet som barn, jag agerade enbart för att överleva. Och det har jag fortsatt med hela livet. Jag fick ingen normal uppväxt, lärde mig inte så mycket positiva saker, än att vara rädd förstås. Det jag har lärt mig har jag kopierat från andra genom livets gång.

Jag kanske skulle testa teater???

Nu får det räcka för idag, är en minut från att somna….

Kram för idag
/Lotta

.

Publicerad av Solevik

Stockholmare från Solna som flyttat till ett litet samhälle utanför Borås. 1st dotter (med annan man), 1st sambo, 1st bonusson. Jag jobbar i en verkstad inom industrin. Har på senare tid fått bekräftat C-PTSD samt HSP.

2 reaktioner till “Ingen ände på utmattningen, teater?

    1. Ja, precis, på allt. Tänk om man hade en sparringpartner att öva på 🤔 Teater alltså 😂 Jag vet inte hur jag skulle hantera det heller. Gick lite på teater i grundskolan, jag minns en situation så väl. Hade så mycket uppdämt hat mot alla mina mobbare i skolan, fyfaan vad jag svor grovt och ”spelade” aggressiv och även kroppsligt, och jag minns att vi skulle spela den rollen, det var ungefär vad jag kommer ihåg. Den ilskan är fortfarande kvar 😒 Alternativa redskap vore nice att komma på som är genomförbara och ever lasting. Fake it til u make it är ju min standard. Vet ju inget annat. 💞

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: