Allt eller inget, inget mitt emellan

Så det är torsdag, och eftersom jag jobbar 50% så slutar jag redan 10:30 (börjar 6:30 just nu). Jag kompletteringshandlade lite mjölk och sånt och tankade bilen på hemvägen.

Egentligen har jag sedan i oktober kört 5:2-dieten, och har faktiskt gått ner 10 kilo, men denna veckan orkar jag inte bry mig. Skulle ha fastat idag men slängde i mig brunch när jag kom hem, stekt ägg och en fralla med ruccola, paprika, gurka och skinkskiva. Fuck it tänker jag. Vilade en lång stund, snudd på somnade, mitt på dagen.

Fick sen plötsligt ångest av att ligga och vila bort dagen i soffan, så jag började olja vårt trädäck runt poolen för att få lite frisk luft och bränna några av kalorierna jag strax innan tryckte i mig. Kom igång vid tvåtiden och körde på rätt bra i drygt två timmar utan rast. Jag hann olja uppskattningsvis en tredjedel. Skulle ta ett kaffebrejk men då försvann solen och jag frös. Så precis när jag gav upp så kom gubben hem. Drack kaffet inne medans gubben berättade om sin dag. Sen tog jag en dusch och strax efter så kraschade jag. Kändes som jag precis blivit misshandlad eller överkörd av en lastvagn. I hela kroppen.

Då går ju hjärnan igång och försöker förstå vad som hände med kroppen. Fanns ingen som helst anledning att få så ont av medel”hårt” fysisk arbete. Har ju definitivt varit med om värre.

Jag har en känsla att när jag ”kör på”, det behöver inte vara fysiskt ansträngande men ändå att man är så hårt fokuserad, så är jag i ett ”stealth mode” med stresspåslag utan dess like som typ jaktpiloter. Så jag går (eller sitter) och spänner mig, hela jag är en för hårt spänd gitarrsträng. Är på min vakt. Uppmärksam på hot. Heeela tiden. Och när jag ska slappna av så går jag sönder. Varenda muskel, led, nerv, sena och alla sinnen gör så in i helvete ont.

Jag tog två Alvedon och en Ibumetin, vad fan ska jag annars göra?? Jag är storkonsument av de preparaten. Ofta hjälper inte det.

Men jag är som jag är, när jag börjar med något så går jag in för det, (är inte bipolär) och har noll (0%) tålamod. Vill jag nåt nu och nån annan säger vänta, så blir jag så frustrerad och skiter i den andre och gör det själv! Det är det vanligaste tjafset här hemma. Antingen ”tagga ner” eller ”tuffa till dig”.

Jag önskar att jag kunde vara lite mer lagom och mitt emellan och lyssna in min fysiska kropp bättre, men det är jättesvårt pga bl.a min uppväxt som ”format” mig så. Jag var tvungen att vara alert och på min vakt 24/7. Mina celler är inprogrammerade på hot från barnsben. Som HSP har dessa känslor förstärkts av många motgångar igenom livet. Jag har med mig det på jobbet, i affären, på promenaden.

Jag blev rekommenderad att öva på avslappningsmeditation. Jag var nyligen deltagare på en kurs där vi övade flera olika meditationer, det gick hyfsat bra i en grupp med likasinnade, men att försöka göra det själv verkar vara omöjligt. Den enda ”vila” jag har är att sova, men kruxet är att jag mestadels har mardrömmar, ofta ofta återkommande i olika versioner. Blir jagad, vilse, mitt barn försvinner/blir kidnappad, ”lönnhus”, ”lönnbåtar” är de vanligaste. När jag minns min dröm, vilket inte är ovanligt, så är jag rätt urlakad från första stund.

Vilket påminner mig att det är SÅ dags för mig att sova nu.

Godnatt!

Kram / Lotta

.