Jag har grunnat lite på det. Om man är ofrivilligt eller frivilligt ensam.
Hela mitt liv har jag haft en enorm rädsla att bli ensam, men har idag stort behov av att få vara ensam. Det låter väldigt motsägelsefullt 🤔 men så är det.
Hade en konversation med en fin vän om detta igår, och jag kunde inte riktigt släppa det sen. Jag började registrera ett Vitt Arkiv för ett par veckor sen (shit, har glömt att komplettera det 😱) och det var sååå svåra frågor.
” Personer som inte ska glömmas bort”, liksom….vem bryr sig om mig som ändå inte hör av sig? Jag skrev min dotter och en moster i finland 🤷♀️ Min biologiska ”familj” vill jag helst inte ha på min begravning, eller ens att de får vetskap. De ärver inget ändå…
”Var?”…… Herre gud, jag har bott överallt och ingenstans, så rotlös 🤦♀️. Jag frågade faktiskt min dotter och sambo, dottern ville ha mig begravd bredvid min bortgångne älskade katt i deras trädgård, med det är det sista jag vill – hamna på min ex:s tomt, dessutom olagligt. Funderar på att flytta min kisses grav i smyg nån gång…. Sambon vill ha veto i frågan och vill att vi ska begravas tillsammans med hans släkt i Borås. Det var helt oväntat. Varför ska jag begravas med dom?? Som jag knappt känner. Jag måste fundera ut en kyrkogård dit min dotter lätt kan ta sig om hon nu vill. Om jag dör före sambon så kommer han ju träffa nån ny, det blir en knepig situation. Min dotter känner ju ingen i hans släkt…
Hur hade ni gjort?
Vita arkivet….”Musik”, ”Framföranden”, ”Kläder”, ”Blommor” 🤦♀️🤦♀️🤦♀️ Inte faan vet jag?!
Jag valde ”Lev nu dö sen” med Miss Li. 😁 Jag gillar låten bara. Spelar egentligen ingen roll. ”Stiff upper lip”🤪 med AC/DC kanske inte blir så populärt 😉😂
”Kista”, ”Annons”, ”Minneagåvor”… Vafaan….kista: en pappakartong (ödsla inga pengar tack), annons: whatever, minnesgåvor: spara på pluringarna annars maskrosbarn/bris typ.
”Minnesstund”, vadå ska min dotter och sambon (ej pappan) sitta där tillsammans och lipa? Åk hem. Tusen frågor till 😱
Det enda som jag hoppas är att det går jävligt fort, bränn mig, kasta på tippen, kosta minimalt och (nu börjar jag gråta)……….min dotter kanske inte ens kommer 😭😭😭
Jag har tänkt mycket, alltså JÄTTEmycket på döden. Tidigare alltså, att få ett slut på allt lidande. Jag har hoppats på att få cancer, AIDS (men då måste man typ ligga med nån aids-sjuk eller knarka och dela nål med en sjuk så det går fetbort), okänt dödligt virus, fel på bilen vid en bergvägg, såna saker med 100% dödlighet. Visst, jag kan få förnimmelser av det fortfarande men nu vill jag verkligen leva. Börja LEVA! Låter sinnessjukt av en nu 47-åring.
Men jag lever ju faktiskt, tror jag, med mén av div trauman etc… Jag har en underbar (oftast) fästman❤. Har ett jobb, bil och hus. Jag borde kanske inte klaga. Det finns alltid alltid nån som har det värre. Men sen tog det liksom slut där. Vad är inre lycka?
Just nu längtar jag till helgen, jag får vara gräsänka för första gången på ett år. En gång om året har jag huset för mig själv. DET är en längtan att få vara själv! Äta vad jag vill, slippa ta hänsyn, gå naken, fisa utan kommentarer, bara att få vara…. Men att vara helt ensam i livet, det skulle jag inte klara av. Självklart skulle jag klara det, men jag hade nog varit extremt deprimerad. Aldrig nåt kul att se fram emot. Jag har bara min fästman som jag har nån relation med. Kollegor räknas typ inte då det bara är arbetsrelationer. Men att ha min sambo vid min sida så får jag kärlek, närhet, ömhet, skratt och sånt som man inte får ”ensam-ensam”. Med den bristen av kärlek och närhet under min barndom så törstar jag ständigtefter det – som en diabetiker med ständigt jättehögt blodsocker.
Jag har varit singel ett par gånger (har bara lååånga förhållanden i bagaget) och bott själv, det var plågsamt. Ingen som hör av sig och/eller skickar kärleksfulla meddelanden….då är man rätt liten på jorden.
Nu har det liksom bara blivit såhär efter så många försök till nya nära vänner sen jag flyttade från Sthlm. Jag började sen mer eller mindre isolera mig. Egentligen ofrivilligt men orken och förtröstan tog slut. Jag gav upp.
Så, hur vill DU begravas, har du fyllt i ditt Vita Arkiv?
Kram! 🙏🌹
Solevik, mitt liv med C-PTSD & HSP Blogg 
Självvald ensamhet är styrka på ett sätt medan icke självvald ger känsla att vara överliven och oviktig. Så är nog för mig. Sen kan det bli tråkigt och bli mer som en ofrivillig känsla om ens inre kompass svajar. Jag har alltid älskat ensamhet men njuter av att känna tillhörighet och då blir det, för min del, att dela hem. Särbo är väl egentligen det optimala men det finns inte en chans att klarar det med min historia. Jag litar inte på någon överhuvudtaget på det viset. ( även om partners kan ha fuffens för sig när man bor under samma tak, som det hände mig, men särbo skulle inte gå) Och jag är nog mer rädd att bli bortglömd än att bli ofrivilligt ensam, tror jag. Din dotter kommer på din begravning. Utan att tveka. Och jag kommer vet du, om du inte dör efter mig…du vet jag är äldre 😉 Men du menar om det blir i förtid..så kommer hon ändå och jag med ❤
Vita arkivet är en bra försäkring att det blir som man, tror att man vill ha det. Jag har skrivit ett (döds) brev till mina barn om det händer mig nåt eller när det händer..Jag vet att de kommer knäckas helt om jag dör i förtid så jag har skrivit ett långt brev med tröst och anekdoter, tillåtelse att vara nedbrutna men också att de får ta och kamma sig efter ett tag för de har faktiskt familj som behöver dem 😉 och lite tankar och handgripliga tips om hur de kan ta sig igenom allt. Sen har jag sagt att ni gör precis som ni vill med begravning men några önskemål har jag, sen gör ni precis som ni vill så länge det är en rolig tillställning och att de ska skryta om hur jädra bra jag var ;). Långt mail och ett för mig fortlöpande skrivning eftersom allt ändras i livet som mycket annat medan man lever. Men jag behöver det. En sista tröst att få prata till mina barn om det händer nåt oväntat eller så.
GillaGilla