Liggande åttan 8

Nu var det ett tag sen jag skrev, igen. Plötsligt fick jag upp en filmscen som jag såg nyligen. Ja just det, det var den Sture Bergwall/Thomas Quick-filmen som jag såg häromdagen.

En scen där i filmen, när Sture har sin utomhusrast i fängelset och går runt runt runt i en åtta i rastgården – varje dag. Vilket iförsig är lite halvironiskt då en liggande åtta (8) betyder ‘evigheten’ eller nåt sånt. När han till slut blev friad och en fri man, så fortsatte han gå i en åtta utanför sitt hyreshus med sin hund i kopplet.

Så känner jag. Jag har inte kommit nånstans, bara går runt i en liggande åtta, vecka in och vecka ut, i huvudet alltså. Jag har stagnerat, är handfallen. Ingenting går framåt. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt. Just nu är jag sjukskriven för jag har opererat min vänstra tumme – tumbasartros. Jag är ensam hela dagarna, isolerad, uttråkad, rastlös och ändå får jag inte tummen ur att göra ett jävla skit. Min sambo försvinner ner i gillestugan till sin Playstation i princip direkt när han kommer hem från jobbet och ibland kommer han upp och rapporterar hur han ligger till i sina spel. Ibland börjar han med mata min hjärna med detaljer och händelser från hela sin arbetsdag.

Jag har det problemet att trots att jag nu HAR tid för återhämtning, då jag ändå är sjukskriven tre månader för tummen, skulle passa på med min återhämtning, men jag lyckas inte med det. Men jag veeet inte varför jag inte kan koppla av, som i att ”KOPPLA AV”. Det ser säkert ut som att jag slappar och vilar och inte gör nåt annat, men inombords är det rena motsatsen. Och bara DET är så frustrerande uppstressande att jag blir galen!

ÄNDÅ är jag typ tom i bollen 🤷‍♀️ men ändå fullproppad. Jag vet varken ut eller in. Det känns som jag är i ett hyperalert läge som är kronisk. Jag har aldrig kunnat slappna av. Kroniskt utmattad och hyperalert. Hur det nu går ihop. Jaja, jag tror jag vet innerst inne varför. Det har med min C-PTSD att göra. Jag har omedvetet byggt upp nån försvarsmekanism i mina celler sen barnsben som periodvis vuxit sig starkare under livets gång, som t.ex på vissa arbetsplatser, med exet, föda barn och en rad andra saker. Dessutom så inser jag att mina symtom blivit jobbigare och tydligare sen jag förstått att jag är hsp/empat. Nån koppling finns det ju här men har inte löst mysteriet än.

Jag fick en sms-påminnelse att jag har tid hos VUP imorgon. Problemet är att jag inte fått nån kallelse men jag tar mig väl dit då. Jag hade kontakt med en på VUP andra veckan efter semestern och fick en blankett skickad till mig. Den fyllde jag i idag när jag fick reda på att jag ska dit. Den blanketten ingår i en utredning huruvida jag är berättigad att få traumaterapi på traumamottagningen eller inte.

Jag har varit inskriven på VUP i stort sett hela mitt vuxna liv, i flera längre perioder, senaste nu tre år med hopp om att få komma vidare. Som barn gick jag hos skolkurator och sedan ungdomsmottagningen fram tills jag blev 21 år gammal. Så ja, nåt är det ju som skriker efter hjälp i mig, fast jag helst av allt vill vara en normal vanlig tjej.

I våras testade vi (VUP och jag) att deltidssjukskriva mig, började i maj med 50% i 7 veckor sen 25% i tre veckor som upptrappning igen. Och sen började jag jobba heltid direkt efter semestern. Detta för att se om jag kunde få bättre återhämtning med kortare arbetstid. Det funkade till viss del. Men ofta, i den arbetssituationen jag har, så blev jag av med arbetsuppgifter till dagen efter som jag höll på med dagen innan. Dvs någon annan tog över det jag höll på med och gjorde klart. Så jag blev så superstressad av att aldrig veta vad jag ska göra nästa och nästa och nästa dag.

Moment 22. Error i min hjärna.

Sen kom kallelsen om tumoperationen som skedde för två veckor sedan, nästan som att någon/något från ovan hört mitt rop på hjälp (är inte religiös).

Jag skulle så innerligt vilja gå ner i arbetstid, åtminstone lite, men har inte råd. Ekonomin är ju också en stressfaktor delux, då vi bor i ett svindyrt hus. Nu babblar jag på alldeles för mycket. Enough!

Jag får se om jag kommer med en uppdatering efter VUP-besöket imorgon.

Håll gärna tummar och tår 🌸

.

Publicerad av Solevik

Stockholmare från Solna som flyttat till ett litet samhälle utanför Borås. 1st dotter (med annan man), 1st sambo, 1st bonusson. Jag jobbar i en verkstad inom industrin. Har på senare tid fått bekräftat C-PTSD samt HSP.

2 reaktioner till “Liggande åttan 8

  1. Känner så förfärligt med dig😢 kryper nästan under täcket och vill bara ställa till rätta hos dig. Känslan av stress när man dessutom fått lite gratis ledighet vittnar ju hur stressad mentalt du är hjärtat 💖
    Att inte veta, kunna eller förmå är ju stressande i sig. I morgon, i morgon ber jag till höger makter att du blir tagen på allvar och får fortsatt hjälp hos VUP. Allt annat är både galenskap och orättvist.
    💖💖💖😚💖💖💖

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: