Krisen…igen

Jag undrar om det bara är jag eller min HSP eller C-PTSD som gör mig så så så skör och ömtålig i en kris.

Nu har det hänt igen. Att ha missbildningar från födseln eller bokstavligen blivit utsliten av 16 år i industrijobb har resulterat i ett par kirurgiska operationer. En till operation står på kö, min andra hand.

2017 korrigerings- opererades mitt ena ben som varit kobent (26° vinkel jämfört med det normala raka benet) sen födseln och haft ont i stort sett hela mitt liv samt ryggproblem som oerhörd tråkig följd. De bokstavligen sågar av lårbenet strax ovanför knäet och vrider hela undre delen så att att blir rakt, och så tar det ett ex antal veckor (typ 16) för skelettet att växa ihop igen. En normal planerad läkning och rehabilitering på 9 månader var att vänta. Men Försäkringskassan drig in min sjukpenning när jag fortfarande satt i rullstol då 2017. Det blev en kris. De struntade fullständigt i att jag inte var läkt, hade förtvinade muskler i benet, och ännu inte fick belasta benet alls. Utan då skulle jag sluta på mitt fasta trygga jobb som jag haft i 13 år, och söka jobb som jag kunde utföra i mitt dåvarande skick. Försäkringskassan ringde mig 4 månader efter operationen och restenärett faktum. En skitkris. Jag ville ta livet av mig, och hade jag inte haft barn, då hade jag gjort det, på Försäkringskassans kontor med ett riktat brev till dom i näven. Min dotter räddade omedvetet livet på mig. Och denna kris, 2017, har jag gått på psykoterapi regelbundet på VUP fram till i somras 2020. Mmm….så nyligen…

Nu är det så att jag har hamnat i en exakt likadan situation, efter min tumbasartros operation i vänster hand i augusti 2020. Jag har exakt samma förslitningsskada i höger tumbas dvs en dubbelsidig. Efter operationen, med gips i 6 veckor, var första återbesök till läkare var planerad efter 3 månader som även läkarintyget sträcker sig. Men gissa VAD!!!! Försäkringskassan hörde av sig via brev redan tre eller om det var fyra veckor efter operationen och berättade de fantastiska nyheten att jag inte kommer få sjukpenning hela vägen i tre månader och i oktober erbjöd handläggaren mig ett ”Överlämningsmöte” till Arbetsförmedlingen…TADAAA nu är jag fucking sarkastisk. Detta jävla system!!! De skickar dessa brev med avslag långt innan sjukskrivningen går ut, tvingar folk att sluta på sina fasta jobb för att söka andra jobb (med a-kassan) som man kan utföra just i det skicket man är i just då, och inte låter folk med FAKTISKA SKÄL få läka och rehabilitera sig precis som läkarna och rehab säger, och återgå till sina jobb.

Jag är så in i helvete jävla trött på detta. Jag orkar bara inte en gång till. Dessutom har VUP lagt ner sin verksamhet, så I’m on my own on this. Dödsångest, panikångest kalla det vad fan du vill. Jag har stört galet hjärtklappning och jag hyperventilerar i princip dygnet runt nu senaste veckan av panikångest. Jag trodde allvarligt att jag skulle få hjärtinfarkt igår kväll. Helt svimfärdig. Jag har halsbränna delux, huvudvärk. Jag mår illa, ont i magen, yrsel, mår riktigt jävla dåligt. Jag gråter hela tiden. Jag är en fucked up människa. Allting går emot mig genom hela livet. Bokstavligt talat. Skitföräldrar, skitskola, skitmän, skitekonomi, skit, skit, skit!!! Jag tycker bara att jag borde förtjäna NÅT positivt nån gång som är långvarigt. Jag har brutit ihop nu. Fullständigt.

Så negativ blev mitt psykbryt- inlägg idag men det är inte många som läser ändå. Ville bara skrika ur mig allt SKIT….

Hoppas ni som ändå eventuellt läst ända hit, kan hålla en tumme för mig. Jag behöver verkligen det.

Kram från djupet