Fina framsteg i rehab och dödsångest

Jag träffade min Arbetsterapeut för den opererade tummen på Central arbetsterapi på lasarettet igår. Mäter rörlighet i alla vinklar på tummen och hand- och pincettgreppsstyrka. Fantastiska framsteg men är inte ”där” än. Det fungerar helt okej på jobbet, 2 timmar om dagen. Vissa saker får vänta, där statiska arbeten och styrka behövs. Har inte haft smärta efter jobbet i viloläge vilket är positivt. Jag pushar mig lite mer varje dag, det är bra arbetsträning, men får inte pusha förmycket så det blir bakslag. Känns bättre än förväntat. Arbetsterapeuten påminner mig hela tiden att ta det lilla lugna hahaha… Nu har jag ingen mer tider att vänta på arbetsterapi då jag gör som hon sagt, men blir det något problem som uppstår så får jag ringa. Topp!

Jag är ju överlycklig av att kunna äta med bestick numera, utan att det gör ont i tumme/handen (använder matkniven med opererade vänster hand när jag äter), och HYVLA OST! Varit tvungen att köpa färdighyvlad ost i nästan 3 månader. Och att öppna en oöppnad mjölk/yoghurtkork har minst sagt varit ett av mina första utmaningar och mål på hemmafronten. Det fixar jag nu 😀

Nu har jag gjort min onsdag på jobbet kl.7-9. Tog en kaffe med kollegorna när de tog frukostrast innan jag åkte hem. Väl hemma skulle jag komplettera dokument som a-kassan begär. Så fort jag loggar in på Mina sidor så kommer ångesten som en skyhög elräkning på posten. Det krånglar med ALLT när jag ska fylla i allt dom vill veta. Jag fattar inte vad dom vill, min hjärna vill inte hjälpa mig att fatta. Det blir panik. Jag får sån ångest så att hela bröstet, halsen och hjärnan dunkar sönder. Jag har lyckats ladda upp ett tjänstledighetsintyg, alltid nåt, fast ”Att-göra-listan” på Mina sidor blinkar röd. Jag har ringt och pratat med a-kassan; frågat hur jag ska göra, och så gör jag så, och så fem minuter senare så blir det likadant igen. A-kassans system är ju inte anpassad för alla. Error, moment22. Jag blir liksom paralyserad, eller blockerad snarare kanske, definitivt dödsångest! Varje gång! Jag fixar inte sånt här. Om jag råkar ut för det här nån mer gång så kommer jag begära att få nån borgenär/ombud eller nån som hjälper mig med sånt här. Det borde finnas såna på kommunen va? Rent psykologiskt klarar jag inte påfrestningen, utan det blir DIREKT katastrofläge i mitt fall. Jag vet inte vad det beror på. Det är extremt smärtsamt iallafall. Jag har nu fått ångestdämpande medicin som jag precis tagit full dos för ett dygn nu, kan inte sitta kvar framför datorn förrän ångesten lättat. Ska det vara så här, att när man vill fixa nåt bekräftat trasigt i kroppen, så får man EXTRA MYCKET SKIT för det?! Eller är det bara jag som råkar ut för det? Som jag sagt tidigare, detta är andra gången. En tredje gång, då vet jag inte vad jag gör. Kanske nånting som får mig inlåst på psyket och kasta bort nyckeln för att jag blivit farlig. En fantasi. Spiken-i-kistan. Men vafan hjälper det 🤷‍♀️