Depression delux

Det har gått ett år-ish, sen jag skrev sist. Allting känns som att allt går åt helvete just nu. Jag vet inte var nånstans jag kan spy ut det, Facebook känns inte som ett alternativ och jag måste få kräkas ut mina tankar. Jag har precis kommit tillbaka till jobbet för ~3 veckor sen efter en tumbas-artros-operation i min dominanta hand, då jag var sjukskriven i tre månader. Jag opererades 2 dagar före julafton 2021.

Förra året i juni (2021) fick jag en möjlighet att utvecklas, avancera på mitt jobb från fabrik till att byta arbetsuppgifter och började jobba med administration, vilket jag drömt om. Jobbade på som attan, la min själ i det från juni och året ut, under de förutsättningar som gavs. Men min arbetssituation ändrades under tiden jag var borta med operationen och min ekonomiska förbättrade möjlighet som bortblåst. Jag har blivit blåst på konfekten. Och min syn på kollegorna ändrades i denna vevan. Jag ställde bokstavligen upp för en inhyrd kollega förra året när hon skadade sig, i 4 månader, så hon skulle kunna komma på banan igen så fort som möjligt och under tiden jag var sjukskriven fick hon anställning med det som jag trodde var MITT jobb, som jag ansåg att det var. Så efter 3 månader sjukskrivning så fick jag backa tillbaka i min utveckling med nyopererad hand ställa mig på fabriksgolvet igen. Känns riktigt piss piss piss och skit. Men det tar inte slut här. Det finns i hela mitt liv, massa jävla törnstickor som besudlar hela mig.

Jag har inte träffat min dotter sen sportlovet som var vecka 7. Det är vecka 16 nu. Jag saknar henne så in i helvete. Jag är totalt förkrossad. Hon vill inte komma till mig pga min sambo. Det handlar även om detta nu. Hon känner sig inte trygg säger hon. Jag vet att mycket av den biten beror på hans alkoholintag, som han är beroende av. Han justerar sin diabetes med öl på helgerna. Det är iallafall så jag ser det. För jag är inte heller ett piss jävla imponerad av hans dryckesvanor. Vi har diskuterat detta flera gånger, han bättrade sig ett tag för nåt eller ett par år sen, minskade (men inte uppehåll) intaget när min dotter var här över helgen. Mitt krav var att det skulle vara nyktert, vilket jag är. Men nu är det värre än någonsin. Jag har ju mitt bagage från barndomen med missbrukande föräldrar, och han gör exakt så, FAST jag sagt att jag får flashbacks från barndomen. Ett flak i veckan, minst. Varje fredag bär han hem ett nytt flak med starköl genom dörren. Han är i total förnekelse angående sitt alkoholmissbruk. Han hävdar att han inte är full när jag mellan varje tömd ölburk ser en förändring i honom. I talet, ögonen, andningen, gångstilen, slutligen osv. Det undgår inte mig som är uppvuxen med det, som med diverse strategier försökt/försöker vara till lags hela jävla tiden. Jag hör ”knäckpyset” från ovanvåningen när han öppnar en ny när han spelar hockeyspel med sin alkispolare online. Jag tror inte han inser det. Ibland kan jag höra smygöppning också. Jag hör jävligt illa men DET hör jag, sitter i fucking ryggmärgen! Hursomhelst så fattar jag att min dotter inte vill komma. Hon märker ju också av mina känslor när han sitter därnere vid Playstation med öl och gapar och skriker med sin polare online.

Hon har faktiskt uttryckligen sagt att hon vill att jag ska flytta så hon kan komma till mig. Jag har kollat efter lägenhet när det var i förra vevan. Men det är sjukt svårt att få hyreslägenhet när det är 10 års kö och jag bor i villa med över 2,25 miljoner i lån (50/50 av fastigheten). Det är ju inget man gör i en handvändning liksom, måste sälja först osv. Och hyreshyrorna är nästan det dubbla mot att bo i hus, så jag har fanimej inte RÅD. Skrev in mig på kö hos en hyresvärd igår (!) och en 1:a på 38kvm kostar 7-8 tusen i bara hyra. I nuläget betalar jag 10 tusen och då ingår ALLT (el, bredband, tv, mobiler, vatten, sophämtning osv) utom bil och bilkostnader. Jag som hade hoppats på ett lönelyft som gör skillnad – för MIG. Jag blir liksom tvungen att bo kvar i det här, utan dotter verkar det som. För att en förnekare inte ens vill kompromissa.

Visst, jag dricker också, men jag kan sluta och begränsa mig. Och hoppa över helger. Så ja, det är jävligt deprimerande att vara så jävla låst. Jag säger jävlar väldigt mycket också, det är för att jag är förbannad. Mitt ex (pappan), han drack nästan aldrig nånting. Riktigt jävla torr på bortbjudningar och familjefiranden. Och nuvarande sambo har ingen spärr. Varför kan det inte bara få vara måttligt?! Normal konsumtion?! Jag orkar inte mer!!! Kommer jag ens få träffa min dotter igen? Hon tänker nog nu att hon skulle vara mindre viktig eller obetydlig för mig, eftersom jag inte flyttar, men det är inte så jäkla enkelt med vuxenliv heller! Jag älskar ju henne mer än något annat, jag har sagt det till henne många gånger också och erbjudit mig att hämta henne hos pappa, åka tillsammans till stan och hitta på roliga grejer, bio, fika, restaurang eller annat kul på en lördag till exempel, och sen köra hem henne till pappa igen, men hon har helt enkelt inte nappat på det. Så då känner JAG mig som en urusel oönskad morsa. Jag gråter. Mycket. Jag hade verkligen önskat att min sambo kunde försvinna på mina dotterhelger. Så dotter/mamma kunde ro om oss själva helt utan ”störmoment”. Det skulle han aldrig ställa upp på….

Och så min fysiska och psykiska hälsa. Under all kritik just nu. Har värk 24/7, Alvedon och Ipren är ”vardagsmat” sen flera flera år. Senast dottern var här på sportlovet tog hon med sig en förkylning hit. Förkylningen i sig var inga problem, ingen feber och smak och lukt fanns hela tiden (tänkte på covid-19) men jag tappade rösten och den har varit borta i 9 veckor nu. Var på lasarettet öronnäsahals idag, det är ”bara irriterat”. Om rösten inte kommit tillbaka på 2mån ska jag ringa igen. Alltså 4 månader i värsta fall utan röst, vet ni hur ansträngande det är att prata jättehes?? Och en extra remiss till röntgen för att dubbelkolla sköldkörteln (som sitter i halsen) med ultraljud är att vänta. Och så har jag hemorrojder, var på Närhälsan förra veckan på rektoskopi, det blir remiss till kirurgen…yaaay….. Det går bra nu. ALLT suger purjo. ALLT gör ont. Jag är ledsen, deprimerad och jag vet inte vad jag ska ta mig till. ALLT är meningslöst. Jag vill faktiskt inte mer, rent spontant så skulle världen vara bättre utan mig. Jag är fet, det är det första jag alltid får höra inom sjukvården. Tack. Jag vet. Men DU (läkarna) vet inte att jag FAKTISKT gick ner 30 kilo för 20 år sen och är rätt jävla nöjd med den prestationen med min KRONISKA VÄRK – så håll käften fittläkare.

Nu är jag fullständigt dränerad av en riktig skitdag. Så nu stämplar jag ut för jag måste gå och lägga mig för en ny skitdag imorgon.

God natt

Publicerad av Solevik

Stockholmare från Solna som flyttat till ett litet samhälle utanför Borås. 1st dotter (med annan man), 1st sambo, 1st bonusson. Jag jobbar i en verkstad inom industrin. Har på senare tid fått bekräftat C-PTSD samt HSP.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: