Destruktiva tankar

Mmm…… hade panik/dödsångest (längtan) i bilen hela vägen hem från jobbet idag, efter en riktigt riktig skitdag. Det som jag tryckt ner hela dagen exploderade så fort jag satte min onda rumpa i bilsätet. Hyperventilerade och tårarna bara rann. Tunnelseende. Dock väldigt fokuserat tunnelseende. På ett par ställen såg jag bergvägg. Tanken snuddade ett ögonblick på att köra rakt in i en. Men jag tänkte också på alla konsekvenser om det skulle misslyckas, fruktansvärda tanke. Har även tänkt på andra sätt, som jag inte går in på nu. Jag har ju varit suicidal många gånger i mitt liv. Det började redan som barn. Gjorde ett försök när jag var 15-16 år i rop på hjälp, men jag fick ingen hjälp. Har aldrig fått rätt hjälp. Nu är jag ändå 49 år fyllda. Ibland är jag sorgsen att jag inte lyckades första gången. Så mycket jag lidande jag sluppit då. Vågar nästan säga över 50% av mitt liv har varit lidande. Då är det ganska svårt att vara optimist, när livet startade som mitt gjorde.

Mina änglar har övergivit mig. Jag hade alltid en förtröstan att ha dem vid min sida, men nu vet jag inte var dom håller hus. Hur kan en människa må så här pissigt. Hur orkar man liksom. Varje vardagsmorgon drar jag ett orakelkort för vägledning och stöttning, har varit ett stort stöd i ett par år i positiv mening. Men nu talar korten om tvärtemot vad jag bett hjälp om. T.ex motionera regelbundet för din hälsa (jotack, jag har hört det från läkare hela livet), men jag har ju så förbaskat ont att jag inte klarar av den smärttröskeln. Jag är helt kaputt efter jobbet, särskilt nu efter sjukskrivning på vintern och börja jobba 100% i fabrik direkt efter. Hade nåt liknande kort häromdagen. Fattar dom (änglarna) inte att det är det jag ber om, att på nåt mirakulöst sätt få vara smärtfri, få energi och frisk, glad och lycklig. Tydligen inte. Man får ”hjälp” men det kan vara på annat sätt, inte på det sättet JAG tänkt. Så nu är jag sur på änglarna och universum också.

Fan vad skönt det skulle vara att bara sluta andas, somna in. Total vila. Sluta att vara ledsen, ha ont och göra folk besvikna. Jag tänker på min dotter. Jag är en fullkomligt värdelös morsa. Hon har stängt av aviseringar på sin messenger för hon skäms om nån av hennes kompisar ser hennes skärm att mitt namn står där. Det var riktigt tufft för mig. Om jag vill ha kontakt med henne så ska jag använda tiktok meddelande. Jag hatar tiktok. Som högkänslig är det rena rama rejvet i vartenda klipp. Jag måste ha tiktok nu om jag vill ha kontakt. Jag gör väl det då, för jag vill ju ha kontakt men är ändå lågprioriterad. Hon har inte läst mina meddelanden på tiktok på två dygn nu. En kollega som vet om detta sa att ”men hon är ju tonåring och dom blir såna i den åldern”. Visserligen, men det här är ju knappt försvarbart. Vi bor inte ihop, hon hänger med sin narcississtiska pappa som troligen svartmålar mig, men hon behöver ändå en mamma att bolla tjejgrejer med. Och det har vi gjort hela förra året (pubertet/sex mm 🥰), och plötsligt en tvärvändning. Jag känner mig iallafall totalt betydelselös och det skulle kvitta om jag fanns. Och min sambo, han är så självupptagen och gör allt för att få uppmärksamhet om jag är tillbakadragen (är ju oftast introvert men mest pga honom), så fort han fått sin uppmärksamhet så är han nöjd. Jag har lärt mig det nu. Skratta lite åt hans flax som han gör en stund så är han upptankad av självbelåtenhet. Så fort han lämnar rummet åker mina mungipor ner i neutralläge igen. Han tror han gör mig glad men det skulle jag inte påstå, han behöver dom där kickarna för sin egen skull.

Igår berättade jag för min sambo om att jag har en djup depression, att jag inte ville prata så mycket (för jag vet följderna). Det beror på att han ALLTID ska kontra med hur pissigt HAN har haft den dagen etc etc etc. Han ska ALLTID vara värst så det är ingen idé att prata med honom, för då framstår mina tankar och bekymmer som betydelselösa jämfört med hans. Han har tydligen också nåt narcississtiskt drag. Så jag har egentligen ingen att prata med. För jag har inga såna vänner. Och ingen skulle ändå orka lyssna på mina bekymmer.

Höll på att glömma!! Jag anmälde mig till en ettårig Energi och dimensions Medium utbildning förra året som startade i september (2021). Underbara människor i våran grupp ❤ Vi är åtta elever. Man certifieras inom de ämnen som utbildningen berör, och det ingår praktik som läxor. Nu har halva kurstiden gått och jag skulle ha uppföljningssamtal med Ledaren per telefon. Jag började gråta direkt och sa att jag inte orkar, jag bröt ihop (igen) och sa ärligt att jag har depression med suicid tankar. Samtalet blev kort och utlovades distanshealing samt att en annan utbildning som hon håller i ”Reikihealing” skulle hon be dom deltagarna skicka extra mycket reikihealing till mig 🙏🏻❤ Dom fysiska utbildningstillfällena som vi har, en helg varannan månad är det enda som (förutom min dotter såklart❣️) jag verkligen ser fram emot. Resten av tiden är bara en plågsam lång transportsträcka till ingenting. Jag hoppas att jag får fortsätta gå på utbildningen trots att jag inte klarat av mina uppgifter/läxor. Jag gör det så gärna bara för tjejerna och dynamiken i gruppen. Bara det är värt pengarna. Trist för mig med certifikatet som inte kommer att bli av. Skulle egentligen kunna sadla om till ”Energi och Dimensions Medium” och kunna ta emot och hjälpa klienter om kraften, orken och hälsan varit på min sida. Men jag befarar att så inte är fallet. Men då får jag ta den smällen då. För det finns inte här och nu och har inte gjort på ett väldigt bra tag. Så tacksam iallafall för den tiden jag fått med kursdeltagarna 🙏🏻❤️ Får se vad som händer om jag får fortsätta.

Nu måste jag ta värkstabletter och äta nåt. Så sugen på att bara sova också. Sov 4 timmar förra natten 🥴

På återhörande för den som vill. Kramar Lotta