Kan inte somna fast dödstrött

Godnatt känns lite märkligt att börja med men det är över midnatt nu.

Jag har precis ockuperat min dotters rum (som bor här varannan helg) och säng. Sambon ligger i vår säng och drar timmerstockar utan dess like och det hjälps inte att vända på honom gång på gång. Det borde vara den som snarkar som får byta sovplats men nu är jag ändå sjukskriven för min tumbasartros operation som jag gjorde för fem veckor sen 🤷‍♀️ Han ska jobba imorgon..

Så nu ligger jag och lyssnar på ett klickande element istället 😂

Jag såg ett studieförbund som hade en superintressant föreläsning om HSP – Högkänsliga personligheter, hur man kan lära sig att hantera det och leva ett bättre liv, typ. Men tyvärr var inte föreläsningen i min stad utan en bra bit ifrån. Jag önskade att de kunde hålla en likadan i Borås där jag bor. Det hade varit trevligt att träffa likasinnade och byta erfarenheter och kanske få en och annat tips.

Jag har ju väldigt väääldigt svårt för förmycket stimuli, i prat, i fel sorts musik, diffusa ljud, störande höga ljud i allmänhet, och jag blir så dränerad. Ofta resulterar det i migrän då kroppen, eller i knoppen när den säger att det räcker nu. Jag tror inte en ”vanligt/normalt känslig” person kan sätta sig in i en hsp:s känsloregister. Antingen har dom en nära vän eller anhörig som har det och har sett det live, hur påverkad man blir som hsp-person. Annars har dom ingen aning. Nu är jag bara hemma och har teven på låg volym men tillräckligt för att jag ska höra vad dom säger, jag hör dåligt också 🙄 men så fort sambo kommer från jobbet så höjer han alltid 😒 Det är lugnt och tyst hemma på dagarna, precis som jag vill ha det.

Idag var jag på lasarettet och träffade en Arbetsterapeut för första gången sen tumbasartros operationen. Jag hade fått fel info vart jag skulle så jag skyndade mig igenom kulvertarna för att hitta rätt hiss/område, det blev lite svettigt med tid, men jag är alltid i förtid så jag hann bra ändå. Det var bara bra nyheter från Arbetsterapeuten, så jag är supernöjd, men ska nu börja träna övningar för att återfå styrka och koordination och rörlighet i handen.

Direkt efter sjukhusbesöket skulle jag hämta onlinebeställd mat på ICA Maxi. Hade då en timme tillgodo och satt i bilen på parkeringen och ringde några samtal, bl.a till Vårdcentralen och förnyade recept. Det tänkte jag hämta imorgon. Det ööösregnar hela tiden när jag var på vift på mina ärenden. Men tack och lov blev det ett kort uppehåll när jag kommer hem så jag kan bära in 5 papperskassar från bilen in i huset. Men en hand.

Imorgon är det fredag och sambon och jag har bestämt att vi ska mysa framför brasan i gillestugan på kvällen. På lördag ska vi nog basta, men eftersom jag har ett operations-ärr som är jättekänslig var jag osäker först, men jag ska vira in armen och handen i en kall dränkt handduk. Om det inte funkar så är det ju bara att gå ut. Jag avskyr kyla så basta är bland det bästa jag vet. Och sitta vid en brasa. Tacksam att vi har både och hemma 🙏🏻

Nu ska jag göra ett seriöst försök att sova, klockan har passerat 01:00 och jag har några ärenden jag måste fixa imorgon…

God natt och hoppas på god sömn 😴🌙

.

Liggande åttan 8

Nu var det ett tag sen jag skrev, igen. Plötsligt fick jag upp en filmscen som jag såg nyligen. Ja just det, det var den Sture Bergwall/Thomas Quick-filmen som jag såg häromdagen.

En scen där i filmen, när Sture har sin utomhusrast i fängelset och går runt runt runt i en åtta i rastgården – varje dag. Vilket iförsig är lite halvironiskt då en liggande åtta (8) betyder ‘evigheten’ eller nåt sånt. När han till slut blev friad och en fri man, så fortsatte han gå i en åtta utanför sitt hyreshus med sin hund i kopplet.

Så känner jag. Jag har inte kommit nånstans, bara går runt i en liggande åtta, vecka in och vecka ut, i huvudet alltså. Jag har stagnerat, är handfallen. Ingenting går framåt. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt. Just nu är jag sjukskriven för jag har opererat min vänstra tumme – tumbasartros. Jag är ensam hela dagarna, isolerad, uttråkad, rastlös och ändå får jag inte tummen ur att göra ett jävla skit. Min sambo försvinner ner i gillestugan till sin Playstation i princip direkt när han kommer hem från jobbet och ibland kommer han upp och rapporterar hur han ligger till i sina spel. Ibland börjar han med mata min hjärna med detaljer och händelser från hela sin arbetsdag.

Jag har det problemet att trots att jag nu HAR tid för återhämtning, då jag ändå är sjukskriven tre månader för tummen, skulle passa på med min återhämtning, men jag lyckas inte med det. Men jag veeet inte varför jag inte kan koppla av, som i att ”KOPPLA AV”. Det ser säkert ut som att jag slappar och vilar och inte gör nåt annat, men inombords är det rena motsatsen. Och bara DET är så frustrerande uppstressande att jag blir galen!

ÄNDÅ är jag typ tom i bollen 🤷‍♀️ men ändå fullproppad. Jag vet varken ut eller in. Det känns som jag är i ett hyperalert läge som är kronisk. Jag har aldrig kunnat slappna av. Kroniskt utmattad och hyperalert. Hur det nu går ihop. Jaja, jag tror jag vet innerst inne varför. Det har med min C-PTSD att göra. Jag har omedvetet byggt upp nån försvarsmekanism i mina celler sen barnsben som periodvis vuxit sig starkare under livets gång, som t.ex på vissa arbetsplatser, med exet, föda barn och en rad andra saker. Dessutom så inser jag att mina symtom blivit jobbigare och tydligare sen jag förstått att jag är hsp/empat. Nån koppling finns det ju här men har inte löst mysteriet än.

Jag fick en sms-påminnelse att jag har tid hos VUP imorgon. Problemet är att jag inte fått nån kallelse men jag tar mig väl dit då. Jag hade kontakt med en på VUP andra veckan efter semestern och fick en blankett skickad till mig. Den fyllde jag i idag när jag fick reda på att jag ska dit. Den blanketten ingår i en utredning huruvida jag är berättigad att få traumaterapi på traumamottagningen eller inte.

Jag har varit inskriven på VUP i stort sett hela mitt vuxna liv, i flera längre perioder, senaste nu tre år med hopp om att få komma vidare. Som barn gick jag hos skolkurator och sedan ungdomsmottagningen fram tills jag blev 21 år gammal. Så ja, nåt är det ju som skriker efter hjälp i mig, fast jag helst av allt vill vara en normal vanlig tjej.

I våras testade vi (VUP och jag) att deltidssjukskriva mig, började i maj med 50% i 7 veckor sen 25% i tre veckor som upptrappning igen. Och sen började jag jobba heltid direkt efter semestern. Detta för att se om jag kunde få bättre återhämtning med kortare arbetstid. Det funkade till viss del. Men ofta, i den arbetssituationen jag har, så blev jag av med arbetsuppgifter till dagen efter som jag höll på med dagen innan. Dvs någon annan tog över det jag höll på med och gjorde klart. Så jag blev så superstressad av att aldrig veta vad jag ska göra nästa och nästa och nästa dag.

Moment 22. Error i min hjärna.

Sen kom kallelsen om tumoperationen som skedde för två veckor sedan, nästan som att någon/något från ovan hört mitt rop på hjälp (är inte religiös).

Jag skulle så innerligt vilja gå ner i arbetstid, åtminstone lite, men har inte råd. Ekonomin är ju också en stressfaktor delux, då vi bor i ett svindyrt hus. Nu babblar jag på alldeles för mycket. Enough!

Jag får se om jag kommer med en uppdatering efter VUP-besöket imorgon.

Håll gärna tummar och tår 🌸

.

Ensam eller ensam

Jag har grunnat lite på det. Om man är ofrivilligt eller frivilligt ensam.

Hela mitt liv har jag haft en enorm rädsla att bli ensam, men har idag stort behov av att få vara ensam. Det låter väldigt motsägelsefullt 🤔 men så är det.

Hade en konversation med en fin vän om detta igår, och jag kunde inte riktigt släppa det sen. Jag började registrera ett Vitt Arkiv för ett par veckor sen (shit, har glömt att komplettera det 😱) och det var sååå svåra frågor.

” Personer som inte ska glömmas bort”, liksom….vem bryr sig om mig som ändå inte hör av sig? Jag skrev min dotter och en moster i finland 🤷‍♀️ Min biologiska ”familj” vill jag helst inte ha på min begravning, eller ens att de får vetskap. De ärver inget ändå…

”Var?”…… Herre gud, jag har bott överallt och ingenstans, så rotlös 🤦‍♀️. Jag frågade faktiskt min dotter och sambo, dottern ville ha mig begravd bredvid min bortgångne älskade katt i deras trädgård, med det är det sista jag vill – hamna på min ex:s tomt, dessutom olagligt. Funderar på att flytta min kisses grav i smyg nån gång…. Sambon vill ha veto i frågan och vill att vi ska begravas tillsammans med hans släkt i Borås. Det var helt oväntat. Varför ska jag begravas med dom?? Som jag knappt känner. Jag måste fundera ut en kyrkogård dit min dotter lätt kan ta sig om hon nu vill. Om jag dör före sambon så kommer han ju träffa nån ny, det blir en knepig situation. Min dotter känner ju ingen i hans släkt…

Hur hade ni gjort?

Vita arkivet….”Musik”, ”Framföranden”, ”Kläder”, ”Blommor” 🤦‍♀️🤦‍♀️🤦‍♀️ Inte faan vet jag?!

Jag valde ”Lev nu dö sen” med Miss Li. 😁 Jag gillar låten bara. Spelar egentligen ingen roll. ”Stiff upper lip”🤪 med AC/DC kanske inte blir så populärt 😉😂

”Kista”, ”Annons”, ”Minneagåvor”… Vafaan….kista: en pappakartong (ödsla inga pengar tack), annons: whatever, minnesgåvor: spara på pluringarna annars maskrosbarn/bris typ.

”Minnesstund”, vadå ska min dotter och sambon (ej pappan) sitta där tillsammans och lipa? Åk hem. Tusen frågor till 😱

Det enda som jag hoppas är att det går jävligt fort, bränn mig, kasta på tippen, kosta minimalt och (nu börjar jag gråta)……….min dotter kanske inte ens kommer 😭😭😭

Jag har tänkt mycket, alltså JÄTTEmycket på döden. Tidigare alltså, att få ett slut på allt lidande. Jag har hoppats på att få cancer, AIDS (men då måste man typ ligga med nån aids-sjuk eller knarka och dela nål med en sjuk så det går fetbort), okänt dödligt virus, fel på bilen vid en bergvägg, såna saker med 100% dödlighet. Visst, jag kan få förnimmelser av det fortfarande men nu vill jag verkligen leva. Börja LEVA! Låter sinnessjukt av en nu 47-åring.

Men jag lever ju faktiskt, tror jag, med mén av div trauman etc… Jag har en underbar (oftast) fästman❤. Har ett jobb, bil och hus. Jag borde kanske inte klaga. Det finns alltid alltid nån som har det värre. Men sen tog det liksom slut där. Vad är inre lycka?

Just nu längtar jag till helgen, jag får vara gräsänka för första gången på ett år. En gång om året har jag huset för mig själv. DET är en längtan att få vara själv! Äta vad jag vill, slippa ta hänsyn, gå naken, fisa utan kommentarer, bara att få vara…. Men att vara helt ensam i livet, det skulle jag inte klara av. Självklart skulle jag klara det, men jag hade nog varit extremt deprimerad. Aldrig nåt kul att se fram emot. Jag har bara min fästman som jag har nån relation med. Kollegor räknas typ inte då det bara är arbetsrelationer. Men att ha min sambo vid min sida så får jag kärlek, närhet, ömhet, skratt och sånt som man inte får ”ensam-ensam”. Med den bristen av kärlek och närhet under min barndom så törstar jag ständigtefter det – som en diabetiker med ständigt jättehögt blodsocker.

Jag har varit singel ett par gånger (har bara lååånga förhållanden i bagaget) och bott själv, det var plågsamt. Ingen som hör av sig och/eller skickar kärleksfulla meddelanden….då är man rätt liten på jorden.

Nu har det liksom bara blivit såhär efter så många försök till nya nära vänner sen jag flyttade från Sthlm. Jag började sen mer eller mindre isolera mig. Egentligen ofrivilligt men orken och förtröstan tog slut. Jag gav upp.

Så, hur vill DU begravas, har du fyllt i ditt Vita Arkiv?

Kram! 🙏🌹

Corona vs Vinterkräkan

Kan inte låta bli att tänka på det jag hörde på nyheterna ganska nyligen.

Att vinterkräksjukan knappt funnits denna säsong pga att alla (många fler i alla fall) varit mer hygieniska än vanligt, är ju som en gåva från ovan.

Det kan låta löjligt – med jag har extrem, alltså extreeeem fobi för magsjuka, kräksjukor, vinterkräka, fyllespyor, allt som har med kräk och kräkmage att göra. Jag har haft min beskärda del att torka upp och tvätta och duscha av efter mitt barn, hon är såpass stor nu så jag hoppas innerligt att hon klarar springa till toan framöver (fast jag tror inte det).

Det finns en rätt bra förklaring varför jag får dödsångest om jag får det i min närhet.

När jag var 4-5 år, kanske 6 (minns fortfarande) så fick jag vinterkräkan och spydde ner mig själv mitt i natten i min barnsäng inne i föräldrarnas rum. Morsan vaknade av det och hon hyssjade (”ssshhhh”) mig att jag skulle vara tyst. Jag grät för jag hade ont magen. Jag satte mig upp och vill gå ur sängen. Men morsan trycker ner mitt huvud ner i den kräkiga kudden igen och viskar argt att jag ska stanna där och drar kräkiga täcket upp till halsen. Hon hämtar handdukar och bäddar in mig i mina spyor. Jag fick knappt luft, mitt hår var helt insmetat i kräks, och hon hotade med att om jag gjorde ett ljud ifrån mig så skulle jag få stryk av farsan. Jag låg hela natten i skräck för att kräkas mer, vilket jag gjorde, och fick andas in kräklukt hela natten. Jag orkar inte ens tänka på det, för då mår jag illa och panikångesten slår till…

Jag ska iväg om en timme och hämta min älskade dotter (11,5 år) för det är min helg 😍🥰. Som vanligt är jag nervös första dygnet om hon drar med sig skiten hit, för det har hon gjort förr… Bara hoppas att hon är 100% frisk, pappan skickar ju henne till skolan fastän hon är förkyld, även i coronarestriktionstider…😡

Så, jag är extremt sjukligt fobisk för kräklukt, och allt som har med kräk att göra.

Så jag är glad att vinterkräkan håller sig borta (peppar, peppar, ta i trä – men säsongen är nog inte slut än)…

Ha en trevlig FRISK helg 🙏🌞

Kram / Lotta

.

Allt eller inget, inget mitt emellan

Så det är torsdag, och eftersom jag jobbar 50% så slutar jag redan 10:30 (börjar 6:30 just nu). Jag kompletteringshandlade lite mjölk och sånt och tankade bilen på hemvägen.

Egentligen har jag sedan i oktober kört 5:2-dieten, och har faktiskt gått ner 10 kilo, men denna veckan orkar jag inte bry mig. Skulle ha fastat idag men slängde i mig brunch när jag kom hem, stekt ägg och en fralla med ruccola, paprika, gurka och skinkskiva. Fuck it tänker jag. Vilade en lång stund, snudd på somnade, mitt på dagen.

Fick sen plötsligt ångest av att ligga och vila bort dagen i soffan, så jag började olja vårt trädäck runt poolen för att få lite frisk luft och bränna några av kalorierna jag strax innan tryckte i mig. Kom igång vid tvåtiden och körde på rätt bra i drygt två timmar utan rast. Jag hann olja uppskattningsvis en tredjedel. Skulle ta ett kaffebrejk men då försvann solen och jag frös. Så precis när jag gav upp så kom gubben hem. Drack kaffet inne medans gubben berättade om sin dag. Sen tog jag en dusch och strax efter så kraschade jag. Kändes som jag precis blivit misshandlad eller överkörd av en lastvagn. I hela kroppen.

Då går ju hjärnan igång och försöker förstå vad som hände med kroppen. Fanns ingen som helst anledning att få så ont av medel”hårt” fysisk arbete. Har ju definitivt varit med om värre.

Jag har en känsla att när jag ”kör på”, det behöver inte vara fysiskt ansträngande men ändå att man är så hårt fokuserad, så är jag i ett ”stealth mode” med stresspåslag utan dess like som typ jaktpiloter. Så jag går (eller sitter) och spänner mig, hela jag är en för hårt spänd gitarrsträng. Är på min vakt. Uppmärksam på hot. Heeela tiden. Och när jag ska slappna av så går jag sönder. Varenda muskel, led, nerv, sena och alla sinnen gör så in i helvete ont.

Jag tog två Alvedon och en Ibumetin, vad fan ska jag annars göra?? Jag är storkonsument av de preparaten. Ofta hjälper inte det.

Men jag är som jag är, när jag börjar med något så går jag in för det, (är inte bipolär) och har noll (0%) tålamod. Vill jag nåt nu och nån annan säger vänta, så blir jag så frustrerad och skiter i den andre och gör det själv! Det är det vanligaste tjafset här hemma. Antingen ”tagga ner” eller ”tuffa till dig”.

Jag önskar att jag kunde vara lite mer lagom och mitt emellan och lyssna in min fysiska kropp bättre, men det är jättesvårt pga bl.a min uppväxt som ”format” mig så. Jag var tvungen att vara alert och på min vakt 24/7. Mina celler är inprogrammerade på hot från barnsben. Som HSP har dessa känslor förstärkts av många motgångar igenom livet. Jag har med mig det på jobbet, i affären, på promenaden.

Jag blev rekommenderad att öva på avslappningsmeditation. Jag var nyligen deltagare på en kurs där vi övade flera olika meditationer, det gick hyfsat bra i en grupp med likasinnade, men att försöka göra det själv verkar vara omöjligt. Den enda ”vila” jag har är att sova, men kruxet är att jag mestadels har mardrömmar, ofta ofta återkommande i olika versioner. Blir jagad, vilse, mitt barn försvinner/blir kidnappad, ”lönnhus”, ”lönnbåtar” är de vanligaste. När jag minns min dröm, vilket inte är ovanligt, så är jag rätt urlakad från första stund.

Vilket påminner mig att det är SÅ dags för mig att sova nu.

Godnatt!

Kram / Lotta

.

Ingen ände på utmattningen, teater?

Nu har det nästan gått två månader sen jag skrev senast. Berg- och dalbana, som vanligt. Jag trodde först att jag mådde bättre och var gladare ett tag, men det var ett spel för gallerierna. Inget långvarigt i alla fall. Kan ha varit ett par bra dagar eller veckor på jobbet, men ändå helt fullständigt utdränerad när jag kommer hem. För drygt en vecka sen var jag hos min psykoterapeut, vi trodde båda att jag var bättre, men eftersom man märker av min gråtmildhet, så insåg vi att det inte stämde. Visst är jag bättre än för två år sen, men jag har mina triggerpunkter, vissa mer känsliga än andra. En del av dom triggerpunkterna ”provoceras” rätt ofta på jobbet och jag vet inte hur jag ska handskas med olika situationer och människor, då sätter det sig i huvudet på mig. Det är det som är problemet. Och inte nog med det, jag kommer ALDRIG glömma sånt. Långsintare person får man leta efter. Detsamma gäller mina föräldrar – jag glömmer ALDRIG vad dom gjort mot mig, fastän dom varit döda i 20 resp 11 år.

Jag berättade i bloggen om en situation i februari, den händelsen är som igår. Eller som i förmiddags. Det finns inte en möjlighet att se förbi det, eftersom ingen gjort sig besvär att ens be om ursäkt eller ändrat på sitt beteende, det var tydligen JAG som var ”överkänslig”, så hela den avdelningen har blivit en triggerpunkt. Jag undviker min avdelning, men jag är tvungen att tillhöra den ändå, men har fått möjlighet att hjälpa till på andra avdelningar en längre tid nu. Jag har haft svetsjobb två dagar rätt nyligen, när jag vistades i samma lokal men det var ingen go känsla, jag ville bara få jobbet gjort och bort därifrån fort som satan. I övrigt så gillar jag de andra avdelningarna, de pratar med mig och är hjälpsamma och engagerade, det man vill att kollegor ska göra. Jag fattar inte varför jag måste vara kvar på den infekterade avdelningen, svetsningen vill jag gärna sköta men det är tamejtusan det enda. Att jag är bunden till den avdelningen, även fast jag inte jobbat där på nästan tre månader, är enormt betungande. Jag berättade detta för psykoterapeuten senast, och hon sa att jag MÅSTE få byta avdelning för det tär på mig. Men det blir ju jag som måste göra det, lyfta frågan IGEN. Vara den där jobbiga anställda som ställer massa krav och vara den svaga, klena kvinnan i en mansdominerad arbetsmiljö och blaaa blaaa blaaaa…..Männen får minsann bete sig hur som helst för att dom är män.

Senaste psykologisessionen förra veckan varade 1,5 timme och slutade med att hon skulle be läkaren på psykiatrin ringa mig och diskutera deltidssjukskrivning.
Tro det eller ej, men han, läkaren, ringde mig bara ett par dagar senare. Han hade läst min journal och var påläst om mig, ställde ändå en del frågor för Försäkringskassans blankett för sjukskrivning. Det var ingen tvekan att jag behövde mer återhämtning än vad jag har. Mitt liv nu består av jobba, äta, sova, varje dag, bokstavligt talat. Orkar INGENTING, men om jag gör det ändå (annars förfaller alltihopa), så får jag en slags ”baksmälla” men fortsätter jobbar sover jobbar sover äter jobbar sover…
Har alltid varit plikttrogen, aldrig varit sjukskriven för ”diffusa” saker, det har alltid varit på fysisk synlig grund. Man kan egentligen säga att när jag levde ihop med mitt barns pappa, så var jobbet den ENDA fristaden, jobbade över så fort man fick en chans, fastän jag var i så psykiskt suicidalt skick att det är skrämmande. Jag VANtrivdes på mitt gamla jobb sista åren, där fanns inget stöd överhuvudtaget.
Nu fick jag på GOD grund en halvtidssjukskrivning till att börja med sedan öka på med arbetstid till 75% en period efter det.

Nu har jag min fristad i mitt hem, den känslan har jag ALDRIG haft. Trots ekonomiska bekymmer, så är jag trygg i mitt hem. Så det var min tredje dag på halvtid idag.
I måndags, första dagen, sov jag i tre timmar mitt på dagen och somnade ändå som vanligt på kvällen. Igår, så åkte jag förbi en butik och köpte penslar på hemvägen och sen jag var helt apatisk. Idag, tänkte att jag ville skriva lite, men en tupplur ligger inte långt bort.

Jag begriper inte denna trötthet. Så trött att det bokstavligen värker i hela kroppen. Men det är ju väl känt att om man går med psykisk ohälsa tillräckligt länge så går det ut i kroppen. Men det kan lika gärna vara nåt helt annat, fibromyalgi eller dylikt.

Som C-PTSD och HSP så blir man i allmänhet känsligare för smärta, ljud och ljus och även dofter har jag märkt. Om man lägger på depression, övergrepp (psykisk eller fysisk spelar ingen roll) och utsatthet etc etc så blir det överväldigande besvärligt. Det kan knäcka en. Jag var knäckt länge länge länge. Nu håller jag på att läka. Men har inte instruktionsboken.

En vän sa till mig härom dagen att när man är i ett umgänge så anpassar vi oss för att smälta in, som en slags teater. Min vän berättade om sin vän som hade gått på teaterkurser som äldre, den personen fick utlopp för sin riktiga personlighet där, för det annars inte passade i den ”sociala ramen” eller hur jag ska uttrycka det.
Jag kan faktiskt relatera!!! SÅ KLART att jag har en mask på mig när jag åker till jobbet varje dag, jag härmar och imiterar. Jag hade inte nåt utrymme för att utforska mig själv och MIN personlighet som barn, jag agerade enbart för att överleva. Och det har jag fortsatt med hela livet. Jag fick ingen normal uppväxt, lärde mig inte så mycket positiva saker, än att vara rädd förstås. Det jag har lärt mig har jag kopierat från andra genom livets gång.

Jag kanske skulle testa teater???

Nu får det räcka för idag, är en minut från att somna….

Kram för idag
/Lotta

.

Corona eller inte

God kväll där hemma i stugorna 😊

Nu har corona brakat ut i världslig kaos. För tre veckor sedan, innan epicentrumet konstaterats i Europa så fick jag lite ont i halsen. Jag blev genast hemskickad från jobbet och på kvällen bröt det ut, en sjuhelvetes jävla slemhosta som omedelbart satte sig i luftrören och lungorna. Jag är astmatiker som medicinerar året runt så det är mest vanligt att luftrörena pajar ihop. Jag vände snabbt på dygnet då hostan är som värst på natten. Men jag hade ingen feber. Och ingen värk vilket jag var förvånad över. Astmamedicinen började ta slut och jag behövde nåt slemlösande så en vecka efter insjuknandet, när det inte blivit bättre, ringde jag vårdcentralen. Sköterskan som ringde upp ställde coronafrågor men jag hade inte alla dom symtomen så jag fick läkartid samma dag. Fick en ordentlig undersökning och konstaterades att jag har akut bronkit, och fick recept och sjukintyg för 2 veckor till. Jag är på sista dagarna av min sjukskrivning (3 veckor från jobbet) och inte helt 100 i luftrören än men för ett halvår sen hade jag redan jobbat. Det brukar ta tid på mig. Chefen tyckte jag skulle be safe than sorry och stanna hela sjukintyget ut. Många sjuka på jobbet just nu 😳

Jag har känt mig ovanligt lugn sista 3 veckorna, tyst och lugnt hemma utan krav. Det enda som stressat upp mig lite är den konstanta coronauppdateringen. Den har eskalerat under den tiden jag varit hemma.

Idag hade jag telefon-session med min psykoterapeut. Vi har ändrat tiden så många gånger nu så vi tog det per telefon hemifrån istället. Det funkade hur bra som helst. Jag har haft samma i flera år nu, känns tryggt. Men jag har inte träffat henne sedan jag upptäckte min HSP. Jag ville BERÄTTA, att jag FATTAT. Hon menade att hon visste hela tiden men har nog inte använt rätt ord för att jag skulle förstått (mer ”psykologispråk”). Plus att hon försökt penetrera mina problem lite mer från andra vinklar. Jag fattar det också nu. Men det hade kanske varit bra om jag haft HSP-vetskapen tidigare. Jag tror att jag lättare kan förstå många saker nu, bara DET är ju helt underbart! Ska dock inte ropa hej än, jag har en jävla resa kvar. Att lära mig att leva med C-PTSD/HSP. Inte bara jag som påverkas heller, har sambo och barn. Sambon är förstående och tillåter egentid närsom. Men dottern, jag HAR inte den energin som hon önskar. Jag har försökt berätta lite om barndomen men hon vill inte höra hemskheter. Det ska hon få läsa här när hon är mogen i egen takt. Jag har känslan att hon också har HSP-drag (min intuition) men det ska jag försöka hjälpa henne med så mycket jag kan. Och att hon bor med….jag ska inte säga för mycket. Inte de bästa förutsättningarna enligt min mening iallafall. Men jag kan inget göra mer än att finnas för henne.

Undrar om HSP är ärftligt….men tydligen finns en tydlig koppling till uppväxten/trauman också. Ju mer trauma desto mer högkänslig.

Idag har jag suttit i telefon större delen av dagen känns det som. Rösten är lite rosslig och halsen irriterad igen.

Jaa, det är deklarationsdags igen (SUCK)….också ett jäkla stressmoment. Ringt lönekontoret på gamla och nuvarande jobbet och bett om underlag (närvarorapport 2019 för milersättning) och en timme med psykolog och en bra stund på facetime med dotter. Pratat med chefen. Och med en kollega. Jag som typ aaaldrig pratar i telefon. Det susar bollen nu kan jag säga. Känns som jag vill dra en ljudisolerad luva över huvudet. Har så jobbigt med ljud som jag inte kan kontrollera. Känns som man borrar i huvudet med tandläkarborr, ilande tjut.

Nu orkar jag inte skriva mer.

Ha det gött 🙏

På återseende 🌞

.

Känslan att bli utesluten

Hej

Idag var en berg-och-dalbana-dag deluxe på jobbet. Jag har jobbat lite drygt 11 månader på detta stället. Strax efter det att jag började så började företaget att bygga ut fabriken till dess mer än dubbla storlek då vi ‘vuxit ur kläderna’ och blivit trångbodda.

När nybygget nu blivit klart så ska alla avdelningar flyttas över dit och den gamla delen ska tömmas och totalrenoveras. Min avdelning på tre personer inklusive mig, i verkstan, precis som de andra avdelningarna, har fått planera sin egen flytt på bästa sätt.

Mitt problem är att mina två kollegor har planerat/pratat/diskuterat över mitt huvud, beställt nya möbler etc, i månader, utan att inkludera mig. Jag fick veta IDAG vilken exakt dag vi ska flytta, det har dom vetat länge, utan att informera mig. På grund av detta har jag känt mig fullständigt utstött och dissad av mina närmaste kollegor.

Jag beordrades att börja packa ‘lösöre’ på avdelningen idag, och jag blev djupt frustrerad, medan de gjorde finlir så fick jag ta skiten kändes det som. Frustrerad och irriterad så ilskan åt upp mig innifrån. En känsla jag haft ett par månader. Jag var tvungen att gå ifrån en stund för att en snedtändning var på gång.

Jag gick till omklädningsrummet och bröt ihop. Plötsligt kommer en kvinnlig kollega in, hon är insatt i mitt dilemma, så hon skulle skicka in fack-gubben.

Han kom in till mig, vi hade ett långt förtroligt samtal och han hade en bekräftade åsikt om hur min avdelnings flyttplanering hade gått till. Jag vill inte tillbaka till några som stängt mig ute. Jag vädjade att få byta avdelning, åtminstone tillfälligt, med omgående verkan, och det var inga problem.

Imorgon och tillsvidare ska jag stötta elavdelningen som ligger waaay efter i produktionen innan de ens kan börja tänka på pack och flytt 😬

Det där med att bli utesluten, exkluderad, dissad, utfryst och mobbad. Det har jag erfarit tillräckligt i mitt liv. Jag upplevde ALLT det under hela grundskolan. I gymnasiet lämnade dom mig ifred iallafall. Jag har erfarit det för några år sedan i förra byn jag bodde i. Det har jag även erfarit hemma av familjen.

Jag har fått nog!!!

-För citatet ”Ensam är inte stark” stämmer till 100%.

Teamwork är SAMARBETE.

FAAN vad förbannad jag blir, suck!!!

Avslutningsvis kan jag tillägga, att jag trots allt mår lite bättre nu, när jag vet vad jag ska göra imorgon med folk som gör mig delaktig!

Och ikväll ska jag på Årsmöte på Fotoklubben träffa likasinnade och äta smörgåstårta 😁

Ha en fin kväll!

Kram/Lotta

Saknar en fikastund…

Godmiddag!

Jag körde hem från jobbet i eftermiddag och som så många gånger jag tänkt och känt att jag saknar någon att fika med, en närmaste vän.

Min närmaste vän emigrerade till ett annat europeiskt land för snart 20 år sedan. Jag saknar henne så det gör ont i hjärtat, jag har inte funnit någon så nära vän efter det. Bara flyktiga bekantskaper som inte växt sig djupare.

Jag vet att min bästa vän långt bort också känner sig ensam. Jag tackar förvisso sociala medier och chattar för att vi kunnat få tillbaka och hålla kontakten, men det är aldrig detsamma som att sitta vid samma bord, gråta, skratta, prata och skoja. En kram. Eller två. Fika på stan, bio och allt som bästisar gör. Det är enormt tomt. Vi lärde känna varandra som 18-åringar så vi har känt varandra i 29 år.

Hon är fortfarande min allra bästa vän som jag berättar (typ) allt för, men hon är så sabla långt bort. Vi träffades senast för sju år sedan, då hennes make ”beställde” mig som ”födelsedagsöverraskning”, då jag åkte dit över en helg.

Jag har inga NÄRA vänner, som ger och tar, som hör av sig, på lika villkor åt båda håll. De är väldigt svåra att hitta. De verkar som de allra flesta har sitt ”på det torra” på den fronten.

Jag saknar min bästis att fika med….❤

Kram/Lotta

Spontan pub- och biljardkväll sätter spår

God kväll 🙂

Nu är det söndag kväll och har uteslutande gått i vilandets tecken.

Det är inte många gånger per år som jag kommer ut på lite festligheter. Det har med ekonomi och energi att göra. Att ta en taxi till stan och hem igen går på nästan 2000 spänn, och det enbart på transport, allt det andra tillkommer.

Vi har några i min by som har en lokal/förening där det ibland hålls lite festligheter, ibland större och ibland mindre. Igår kväll uppehöll sig ”eldsjälarna” i lokalen och drack lite pilsner och spelade biljard. Vi blev ditbjudna så jag och sambon traskade dit på kvällen. Det var en trevlig kväll, vi var 6 personer, 3 par, som hängde där. Lite cider eller öl och go musik och många trevliga samtal. Vid ett-tiden avvecklade vi festen och gick hem.

Idag, vaknade jag tidigt, vilket är så ovanligt. Jag var inte bakis, bara helt dränerad på energi, som att man dragit ur proppen i badkaret. Ändå var det lugnt igår. Jag borde inte vara fullständigt utmattad, men nu – mot tidigare, så vet jag varför jag i stort sett alltid varit så.

Det beror på alla intryck som bombarderat mitt huvud kvällen innan och jag inte lyckats bearbeta det, min HSP. Dessutom är lokalen bombarderad med dekaler, posters, vimplar, skyltar, lampor, klistermärken och massa annat, ett plotter av saker som distraherar min hjärna. Mycket att ta in, som sker omedvetet egentligen. Inget som jag personligen väljer att uppleva eller se. Det bara är så.

Jag vaknade tidigt idag, försökt ta en tupplur men jag har jättesvårt att tupplura på dagen. Helt urlakad i sängen, då är Netflix min bästa vän.

Hur som haver, så är det att ha HSP.

Så är VARJE min dag, efter jobb och andra aktiviteter.

På jobbet hanterar man många relationer, viljor, åsikter och synpunkter etc. Jag fäktats med dessa i kombo med C-PTSD och HSP. Ofta har jag migrän lagom till helgen då min hårddisk, hjärnan, blivit överhettad under hela veckan.

Min C-PTSD visar sig i att alltid vika ner mig, ta så lite plats som det bara går, nästan osynliggör mig själv och mina åsikter. Jag växte upp så, gjorde jag inte så och försökte göra mig sedd eller hörd, så åkte jag på stryk.

Det straffades med psykiska och fysiska övergrepp. Så min hjärna och kropp är typ programmerad in i minsta lilla cell på det viset under hela min uppväxt. Ingen har visat eller lärt mig motsatsen så jag är helt vilsen.

Nu klarar jag inte skriva mer för stunden.

Kram /Lotta