Fina framsteg i rehab och dödsångest

Jag träffade min Arbetsterapeut för den opererade tummen på Central arbetsterapi på lasarettet igår. Mäter rörlighet i alla vinklar på tummen och hand- och pincettgreppsstyrka. Fantastiska framsteg men är inte ”där” än. Det fungerar helt okej på jobbet, 2 timmar om dagen. Vissa saker får vänta, där statiska arbeten och styrka behövs. Har inte haft smärta efter jobbet i viloläge vilket är positivt. Jag pushar mig lite mer varje dag, det är bra arbetsträning, men får inte pusha förmycket så det blir bakslag. Känns bättre än förväntat. Arbetsterapeuten påminner mig hela tiden att ta det lilla lugna hahaha… Nu har jag ingen mer tider att vänta på arbetsterapi då jag gör som hon sagt, men blir det något problem som uppstår så får jag ringa. Topp!

Jag är ju överlycklig av att kunna äta med bestick numera, utan att det gör ont i tumme/handen (använder matkniven med opererade vänster hand när jag äter), och HYVLA OST! Varit tvungen att köpa färdighyvlad ost i nästan 3 månader. Och att öppna en oöppnad mjölk/yoghurtkork har minst sagt varit ett av mina första utmaningar och mål på hemmafronten. Det fixar jag nu 😀

Nu har jag gjort min onsdag på jobbet kl.7-9. Tog en kaffe med kollegorna när de tog frukostrast innan jag åkte hem. Väl hemma skulle jag komplettera dokument som a-kassan begär. Så fort jag loggar in på Mina sidor så kommer ångesten som en skyhög elräkning på posten. Det krånglar med ALLT när jag ska fylla i allt dom vill veta. Jag fattar inte vad dom vill, min hjärna vill inte hjälpa mig att fatta. Det blir panik. Jag får sån ångest så att hela bröstet, halsen och hjärnan dunkar sönder. Jag har lyckats ladda upp ett tjänstledighetsintyg, alltid nåt, fast ”Att-göra-listan” på Mina sidor blinkar röd. Jag har ringt och pratat med a-kassan; frågat hur jag ska göra, och så gör jag så, och så fem minuter senare så blir det likadant igen. A-kassans system är ju inte anpassad för alla. Error, moment22. Jag blir liksom paralyserad, eller blockerad snarare kanske, definitivt dödsångest! Varje gång! Jag fixar inte sånt här. Om jag råkar ut för det här nån mer gång så kommer jag begära att få nån borgenär/ombud eller nån som hjälper mig med sånt här. Det borde finnas såna på kommunen va? Rent psykologiskt klarar jag inte påfrestningen, utan det blir DIREKT katastrofläge i mitt fall. Jag vet inte vad det beror på. Det är extremt smärtsamt iallafall. Jag har nu fått ångestdämpande medicin som jag precis tagit full dos för ett dygn nu, kan inte sitta kvar framför datorn förrän ångesten lättat. Ska det vara så här, att när man vill fixa nåt bekräftat trasigt i kroppen, så får man EXTRA MYCKET SKIT för det?! Eller är det bara jag som råkar ut för det? Som jag sagt tidigare, detta är andra gången. En tredje gång, då vet jag inte vad jag gör. Kanske nånting som får mig inlåst på psyket och kasta bort nyckeln för att jag blivit farlig. En fantasi. Spiken-i-kistan. Men vafan hjälper det 🤷‍♀️

Ångestfylld Måndag

Jag bara skriver rätt ut. Hade sån ångest igår kväll och natt att det var svårt att sova. Jag trodde ju ett tag att det min sista dag. Det var nåt liknande men dock inte lika farligt när jag vaknade 5:30 idag. Sen på vägen till jobbet kände jag hur det accelererade. Klockan 8 ringde jag Närhälsan. Pratade med sköterska och samtidigt som vi pratar så får jag en panikångest attack mitt i samtalet när hon ställer frågor och jag hyperventilerar, gömmer mig i ett pallstallage på lagret på jobbet, och försöker svara i bästa förmåga. Hon bokade in mig på läkarbesök kl.10:15 samma dag. Passar ju bra då jag slutar jobbet 9. Direkt straxt efter kl.9 skulle företagets VD hålla information för alla anställda så jag stannade kvar och lyssnade. Tur var väl det för när jag väl kom fram till entrén till Närhälsan då stod en värd där och släppte inte in fler än att det fanns max 8 personer i väntrummet, så man fick vackert stå ute och frysa. Jag hade ingen ytterjacka, bara en sån hoodietröja med blixtlås utan huva, min jobbtjocktröja. Fasiken vad kallt det var, 0 grader. Stod och huttrade i 10 minuter innan jag fick komma in. Jag fick vänta ytterligare 10 minuter i väntrummet och tina upp innan det blev min tur. Natalie, min läkare för denna gång, tog sig tid för mig, kändes ovanligt. Massa frågor och jag grät nästan hela tiden. För att dra korta versionen så fick jag ta massa blodprover, kollat puls, blodtrycket och fick göra en ekg. Blodtryck och ekg såg bra ut men blodprover tar några dagar att få svar på. Jag ska få ett brevsvar. Hon förstod att jag kämpar med en depression och frågade lite om det , jag sa att dom får gärna kolla i min journal från VUP, där jag inte längre får gå, och det finns hur mycket som helst där. Hon frågade om jag ville att hon ska lyfta mig på Närhälsans interna konferens och diskutera om jag kan få terapi hos dom. Jag fick recept på ångestdämpande också som jag hämtade direkt efter besöket. När jag sen kom hem efter två timmar på Närhälsan och apoteket så åt jag snabbt nåt enkelt och tvärsomnade i soffan. I över två timmar. Mörbultad. Mörbultad även när jag vaknade. Ikväll ska jag ta tablett och SOVA utan bankande hjärta. Hoppas det fungerar.

Panikångest

Gokväll/natt. Nu har jag haft obehaglig hjärtklappning hela dagen och inte får jag ner nån vilopuls whatsoever. Legat i sängen en timme nu och försööökt verkligen att slappna av men pulsen är så hög att jag har håll och andas ganska häftigt ljudligt. Jävligt otäckt. Har ont i hela bröstet och huvudet känns som det ska explodera. Sura uppstötningar. Panikångesten. Kan man få hjärtinfarkt av panikångest som inte släpper? Jag googlade lite snabbt men fann inte exakt det jag sökte. Man kan få hjärtinfarkt av långvarig stress, jag vet inte om jag räknas in där eftersom jag är ”arbetslös” fast jag egentligen inte är det. Min frågeställning är om man kan få hjärtinfarkt av att hjärtat löper amok utan paus och bara bankar på och bankar på dag ut och dag in. Hittills två veckor, senaste veckan har blivit betydligt värre och konstant. Av panikångest. Känner mig duktigt utsliten och minnet blir bara sämre och sämre. Jag ligger här klarvaken och dödstrött. Allting snurrar, vad jag måste göra i kommande veckan. Ska upp och jobba 2 timmar tidigt. Sen söka jobb, maila kompletteringar till a-kassan…Jag har varit så psykiskt stressad att jag glömt av att göra mina rehabövningar, och den orken finns definitivt inte kvar nu. Det blir fel på alla håll. Jag vill bli inslängd på psyk och kasta bort nyckeln. Hur faan gör andra i min situation?!

Det är riktigt tungt nu

Det är söndag eftermiddag och imorgon drar helvetet igång igen. Har sån ångest, kroppen skriker efter hjälp och tårarna stockar sig i tårkanalerna. Först ska jag jobba 2 timmar på jobbet, sen ska jag hem och söka jobb som jag egentligen inte behöver…och så fortsätta så till julveckan. Sen ska jag jobba 4 timmar per dag i mellandagarna och fram till slutet av januari och sen sen 6 timmar per dag till nån gång i februari. Jag MÅSTE fylla upp resten av tiden av en heltid med att söka jobb som jag egentligen inte behöver/vill ha, annars får jag ingen a-kassa/inkomst. Jag måste redovisa vilka jobb jag söker annars drar dom in pengarna. Svenska regelverket är under all kritik. Min tumme/hand kommer sakteliga bli starkare från operationen och hoppas smärtfri med denna tiden. Jag borde få rehabilitera gradvis på mitt jobb, som är tanken från läkare och arbetsterapeut, utan massa annan psykisk skitstress. Jag klarar inte av sånt. Jag är en extremt högkänslig (HSP) person med obehandlad C-PTSD i min ryggsäck och inget sånt här gynnar mig på minsta sätt. I sådana här situationer är jag i skarpt läge överlevnads-mode, pulsen är hög, jag ser mig om och lyssnar efter faror och kan inte slappna av. En överlevnadsstrategi från barnsben som sitter i ryggmärgen. Det är ju ingen annan som tar hand om mig, så som det alltid har varit, så jag har väl omedvetet skapat strategin. Jag kan inte ens avsätta tid för avslappning/meditation för ifall det kommer ett oönskat telefonsamtal eller mail eller annat jävelskap så måste jag vara skärpt, för saker som bara rör till mitt liv ännu mer. Nu ska jag laga mat. Och må lite till illa. Ont i magen. Undrar när jag ska kollapsa. Jag undrar det. Hur mycket till orkar jag. Hur mycket.

Krisen…igen

Jag undrar om det bara är jag eller min HSP eller C-PTSD som gör mig så så så skör och ömtålig i en kris.

Nu har det hänt igen. Att ha missbildningar från födseln eller bokstavligen blivit utsliten av 16 år i industrijobb har resulterat i ett par kirurgiska operationer. En till operation står på kö, min andra hand.

2017 korrigerings- opererades mitt ena ben som varit kobent (26° vinkel jämfört med det normala raka benet) sen födseln och haft ont i stort sett hela mitt liv samt ryggproblem som oerhörd tråkig följd. De bokstavligen sågar av lårbenet strax ovanför knäet och vrider hela undre delen så att att blir rakt, och så tar det ett ex antal veckor (typ 16) för skelettet att växa ihop igen. En normal planerad läkning och rehabilitering på 9 månader var att vänta. Men Försäkringskassan drig in min sjukpenning när jag fortfarande satt i rullstol då 2017. Det blev en kris. De struntade fullständigt i att jag inte var läkt, hade förtvinade muskler i benet, och ännu inte fick belasta benet alls. Utan då skulle jag sluta på mitt fasta trygga jobb som jag haft i 13 år, och söka jobb som jag kunde utföra i mitt dåvarande skick. Försäkringskassan ringde mig 4 månader efter operationen och restenärett faktum. En skitkris. Jag ville ta livet av mig, och hade jag inte haft barn, då hade jag gjort det, på Försäkringskassans kontor med ett riktat brev till dom i näven. Min dotter räddade omedvetet livet på mig. Och denna kris, 2017, har jag gått på psykoterapi regelbundet på VUP fram till i somras 2020. Mmm….så nyligen…

Nu är det så att jag har hamnat i en exakt likadan situation, efter min tumbasartros operation i vänster hand i augusti 2020. Jag har exakt samma förslitningsskada i höger tumbas dvs en dubbelsidig. Efter operationen, med gips i 6 veckor, var första återbesök till läkare var planerad efter 3 månader som även läkarintyget sträcker sig. Men gissa VAD!!!! Försäkringskassan hörde av sig via brev redan tre eller om det var fyra veckor efter operationen och berättade de fantastiska nyheten att jag inte kommer få sjukpenning hela vägen i tre månader och i oktober erbjöd handläggaren mig ett ”Överlämningsmöte” till Arbetsförmedlingen…TADAAA nu är jag fucking sarkastisk. Detta jävla system!!! De skickar dessa brev med avslag långt innan sjukskrivningen går ut, tvingar folk att sluta på sina fasta jobb för att söka andra jobb (med a-kassan) som man kan utföra just i det skicket man är i just då, och inte låter folk med FAKTISKA SKÄL få läka och rehabilitera sig precis som läkarna och rehab säger, och återgå till sina jobb.

Jag är så in i helvete jävla trött på detta. Jag orkar bara inte en gång till. Dessutom har VUP lagt ner sin verksamhet, så I’m on my own on this. Dödsångest, panikångest kalla det vad fan du vill. Jag har stört galet hjärtklappning och jag hyperventilerar i princip dygnet runt nu senaste veckan av panikångest. Jag trodde allvarligt att jag skulle få hjärtinfarkt igår kväll. Helt svimfärdig. Jag har halsbränna delux, huvudvärk. Jag mår illa, ont i magen, yrsel, mår riktigt jävla dåligt. Jag gråter hela tiden. Jag är en fucked up människa. Allting går emot mig genom hela livet. Bokstavligt talat. Skitföräldrar, skitskola, skitmän, skitekonomi, skit, skit, skit!!! Jag tycker bara att jag borde förtjäna NÅT positivt nån gång som är långvarigt. Jag har brutit ihop nu. Fullständigt.

Så negativ blev mitt psykbryt- inlägg idag men det är inte många som läser ändå. Ville bara skrika ur mig allt SKIT….

Hoppas ni som ändå eventuellt läst ända hit, kan hålla en tumme för mig. Jag behöver verkligen det.

Kram från djupet

Kan inte somna fast dödstrött

Godnatt känns lite märkligt att börja med men det är över midnatt nu.

Jag har precis ockuperat min dotters rum (som bor här varannan helg) och säng. Sambon ligger i vår säng och drar timmerstockar utan dess like och det hjälps inte att vända på honom gång på gång. Det borde vara den som snarkar som får byta sovplats men nu är jag ändå sjukskriven för min tumbasartros operation som jag gjorde för fem veckor sen 🤷‍♀️ Han ska jobba imorgon..

Så nu ligger jag och lyssnar på ett klickande element istället 😂

Jag såg ett studieförbund som hade en superintressant föreläsning om HSP – Högkänsliga personligheter, hur man kan lära sig att hantera det och leva ett bättre liv, typ. Men tyvärr var inte föreläsningen i min stad utan en bra bit ifrån. Jag önskade att de kunde hålla en likadan i Borås där jag bor. Det hade varit trevligt att träffa likasinnade och byta erfarenheter och kanske få en och annat tips.

Jag har ju väldigt väääldigt svårt för förmycket stimuli, i prat, i fel sorts musik, diffusa ljud, störande höga ljud i allmänhet, och jag blir så dränerad. Ofta resulterar det i migrän då kroppen, eller i knoppen när den säger att det räcker nu. Jag tror inte en ”vanligt/normalt känslig” person kan sätta sig in i en hsp:s känsloregister. Antingen har dom en nära vän eller anhörig som har det och har sett det live, hur påverkad man blir som hsp-person. Annars har dom ingen aning. Nu är jag bara hemma och har teven på låg volym men tillräckligt för att jag ska höra vad dom säger, jag hör dåligt också 🙄 men så fort sambo kommer från jobbet så höjer han alltid 😒 Det är lugnt och tyst hemma på dagarna, precis som jag vill ha det.

Idag var jag på lasarettet och träffade en Arbetsterapeut för första gången sen tumbasartros operationen. Jag hade fått fel info vart jag skulle så jag skyndade mig igenom kulvertarna för att hitta rätt hiss/område, det blev lite svettigt med tid, men jag är alltid i förtid så jag hann bra ändå. Det var bara bra nyheter från Arbetsterapeuten, så jag är supernöjd, men ska nu börja träna övningar för att återfå styrka och koordination och rörlighet i handen.

Direkt efter sjukhusbesöket skulle jag hämta onlinebeställd mat på ICA Maxi. Hade då en timme tillgodo och satt i bilen på parkeringen och ringde några samtal, bl.a till Vårdcentralen och förnyade recept. Det tänkte jag hämta imorgon. Det ööösregnar hela tiden när jag var på vift på mina ärenden. Men tack och lov blev det ett kort uppehåll när jag kommer hem så jag kan bära in 5 papperskassar från bilen in i huset. Men en hand.

Imorgon är det fredag och sambon och jag har bestämt att vi ska mysa framför brasan i gillestugan på kvällen. På lördag ska vi nog basta, men eftersom jag har ett operations-ärr som är jättekänslig var jag osäker först, men jag ska vira in armen och handen i en kall dränkt handduk. Om det inte funkar så är det ju bara att gå ut. Jag avskyr kyla så basta är bland det bästa jag vet. Och sitta vid en brasa. Tacksam att vi har både och hemma 🙏🏻

Nu ska jag göra ett seriöst försök att sova, klockan har passerat 01:00 och jag har några ärenden jag måste fixa imorgon…

God natt och hoppas på god sömn 😴🌙

.

Liggande åttan 8

Nu var det ett tag sen jag skrev, igen. Plötsligt fick jag upp en filmscen som jag såg nyligen. Ja just det, det var den Sture Bergwall/Thomas Quick-filmen som jag såg häromdagen.

En scen där i filmen, när Sture har sin utomhusrast i fängelset och går runt runt runt i en åtta i rastgården – varje dag. Vilket iförsig är lite halvironiskt då en liggande åtta (8) betyder ‘evigheten’ eller nåt sånt. När han till slut blev friad och en fri man, så fortsatte han gå i en åtta utanför sitt hyreshus med sin hund i kopplet.

Så känner jag. Jag har inte kommit nånstans, bara går runt i en liggande åtta, vecka in och vecka ut, i huvudet alltså. Jag har stagnerat, är handfallen. Ingenting går framåt. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt. Just nu är jag sjukskriven för jag har opererat min vänstra tumme – tumbasartros. Jag är ensam hela dagarna, isolerad, uttråkad, rastlös och ändå får jag inte tummen ur att göra ett jävla skit. Min sambo försvinner ner i gillestugan till sin Playstation i princip direkt när han kommer hem från jobbet och ibland kommer han upp och rapporterar hur han ligger till i sina spel. Ibland börjar han med mata min hjärna med detaljer och händelser från hela sin arbetsdag.

Jag har det problemet att trots att jag nu HAR tid för återhämtning, då jag ändå är sjukskriven tre månader för tummen, skulle passa på med min återhämtning, men jag lyckas inte med det. Men jag veeet inte varför jag inte kan koppla av, som i att ”KOPPLA AV”. Det ser säkert ut som att jag slappar och vilar och inte gör nåt annat, men inombords är det rena motsatsen. Och bara DET är så frustrerande uppstressande att jag blir galen!

ÄNDÅ är jag typ tom i bollen 🤷‍♀️ men ändå fullproppad. Jag vet varken ut eller in. Det känns som jag är i ett hyperalert läge som är kronisk. Jag har aldrig kunnat slappna av. Kroniskt utmattad och hyperalert. Hur det nu går ihop. Jaja, jag tror jag vet innerst inne varför. Det har med min C-PTSD att göra. Jag har omedvetet byggt upp nån försvarsmekanism i mina celler sen barnsben som periodvis vuxit sig starkare under livets gång, som t.ex på vissa arbetsplatser, med exet, föda barn och en rad andra saker. Dessutom så inser jag att mina symtom blivit jobbigare och tydligare sen jag förstått att jag är hsp/empat. Nån koppling finns det ju här men har inte löst mysteriet än.

Jag fick en sms-påminnelse att jag har tid hos VUP imorgon. Problemet är att jag inte fått nån kallelse men jag tar mig väl dit då. Jag hade kontakt med en på VUP andra veckan efter semestern och fick en blankett skickad till mig. Den fyllde jag i idag när jag fick reda på att jag ska dit. Den blanketten ingår i en utredning huruvida jag är berättigad att få traumaterapi på traumamottagningen eller inte.

Jag har varit inskriven på VUP i stort sett hela mitt vuxna liv, i flera längre perioder, senaste nu tre år med hopp om att få komma vidare. Som barn gick jag hos skolkurator och sedan ungdomsmottagningen fram tills jag blev 21 år gammal. Så ja, nåt är det ju som skriker efter hjälp i mig, fast jag helst av allt vill vara en normal vanlig tjej.

I våras testade vi (VUP och jag) att deltidssjukskriva mig, började i maj med 50% i 7 veckor sen 25% i tre veckor som upptrappning igen. Och sen började jag jobba heltid direkt efter semestern. Detta för att se om jag kunde få bättre återhämtning med kortare arbetstid. Det funkade till viss del. Men ofta, i den arbetssituationen jag har, så blev jag av med arbetsuppgifter till dagen efter som jag höll på med dagen innan. Dvs någon annan tog över det jag höll på med och gjorde klart. Så jag blev så superstressad av att aldrig veta vad jag ska göra nästa och nästa och nästa dag.

Moment 22. Error i min hjärna.

Sen kom kallelsen om tumoperationen som skedde för två veckor sedan, nästan som att någon/något från ovan hört mitt rop på hjälp (är inte religiös).

Jag skulle så innerligt vilja gå ner i arbetstid, åtminstone lite, men har inte råd. Ekonomin är ju också en stressfaktor delux, då vi bor i ett svindyrt hus. Nu babblar jag på alldeles för mycket. Enough!

Jag får se om jag kommer med en uppdatering efter VUP-besöket imorgon.

Håll gärna tummar och tår 🌸

.

Ensam eller ensam

Jag har grunnat lite på det. Om man är ofrivilligt eller frivilligt ensam.

Hela mitt liv har jag haft en enorm rädsla att bli ensam, men har idag stort behov av att få vara ensam. Det låter väldigt motsägelsefullt 🤔 men så är det.

Hade en konversation med en fin vän om detta igår, och jag kunde inte riktigt släppa det sen. Jag började registrera ett Vitt Arkiv för ett par veckor sen (shit, har glömt att komplettera det 😱) och det var sååå svåra frågor.

” Personer som inte ska glömmas bort”, liksom….vem bryr sig om mig som ändå inte hör av sig? Jag skrev min dotter och en moster i finland 🤷‍♀️ Min biologiska ”familj” vill jag helst inte ha på min begravning, eller ens att de får vetskap. De ärver inget ändå…

”Var?”…… Herre gud, jag har bott överallt och ingenstans, så rotlös 🤦‍♀️. Jag frågade faktiskt min dotter och sambo, dottern ville ha mig begravd bredvid min bortgångne älskade katt i deras trädgård, med det är det sista jag vill – hamna på min ex:s tomt, dessutom olagligt. Funderar på att flytta min kisses grav i smyg nån gång…. Sambon vill ha veto i frågan och vill att vi ska begravas tillsammans med hans släkt i Borås. Det var helt oväntat. Varför ska jag begravas med dom?? Som jag knappt känner. Jag måste fundera ut en kyrkogård dit min dotter lätt kan ta sig om hon nu vill. Om jag dör före sambon så kommer han ju träffa nån ny, det blir en knepig situation. Min dotter känner ju ingen i hans släkt…

Hur hade ni gjort?

Vita arkivet….”Musik”, ”Framföranden”, ”Kläder”, ”Blommor” 🤦‍♀️🤦‍♀️🤦‍♀️ Inte faan vet jag?!

Jag valde ”Lev nu dö sen” med Miss Li. 😁 Jag gillar låten bara. Spelar egentligen ingen roll. ”Stiff upper lip”🤪 med AC/DC kanske inte blir så populärt 😉😂

”Kista”, ”Annons”, ”Minneagåvor”… Vafaan….kista: en pappakartong (ödsla inga pengar tack), annons: whatever, minnesgåvor: spara på pluringarna annars maskrosbarn/bris typ.

”Minnesstund”, vadå ska min dotter och sambon (ej pappan) sitta där tillsammans och lipa? Åk hem. Tusen frågor till 😱

Det enda som jag hoppas är att det går jävligt fort, bränn mig, kasta på tippen, kosta minimalt och (nu börjar jag gråta)……….min dotter kanske inte ens kommer 😭😭😭

Jag har tänkt mycket, alltså JÄTTEmycket på döden. Tidigare alltså, att få ett slut på allt lidande. Jag har hoppats på att få cancer, AIDS (men då måste man typ ligga med nån aids-sjuk eller knarka och dela nål med en sjuk så det går fetbort), okänt dödligt virus, fel på bilen vid en bergvägg, såna saker med 100% dödlighet. Visst, jag kan få förnimmelser av det fortfarande men nu vill jag verkligen leva. Börja LEVA! Låter sinnessjukt av en nu 47-åring.

Men jag lever ju faktiskt, tror jag, med mén av div trauman etc… Jag har en underbar (oftast) fästman❤. Har ett jobb, bil och hus. Jag borde kanske inte klaga. Det finns alltid alltid nån som har det värre. Men sen tog det liksom slut där. Vad är inre lycka?

Just nu längtar jag till helgen, jag får vara gräsänka för första gången på ett år. En gång om året har jag huset för mig själv. DET är en längtan att få vara själv! Äta vad jag vill, slippa ta hänsyn, gå naken, fisa utan kommentarer, bara att få vara…. Men att vara helt ensam i livet, det skulle jag inte klara av. Självklart skulle jag klara det, men jag hade nog varit extremt deprimerad. Aldrig nåt kul att se fram emot. Jag har bara min fästman som jag har nån relation med. Kollegor räknas typ inte då det bara är arbetsrelationer. Men att ha min sambo vid min sida så får jag kärlek, närhet, ömhet, skratt och sånt som man inte får ”ensam-ensam”. Med den bristen av kärlek och närhet under min barndom så törstar jag ständigtefter det – som en diabetiker med ständigt jättehögt blodsocker.

Jag har varit singel ett par gånger (har bara lååånga förhållanden i bagaget) och bott själv, det var plågsamt. Ingen som hör av sig och/eller skickar kärleksfulla meddelanden….då är man rätt liten på jorden.

Nu har det liksom bara blivit såhär efter så många försök till nya nära vänner sen jag flyttade från Sthlm. Jag började sen mer eller mindre isolera mig. Egentligen ofrivilligt men orken och förtröstan tog slut. Jag gav upp.

Så, hur vill DU begravas, har du fyllt i ditt Vita Arkiv?

Kram! 🙏🌹

Corona vs Vinterkräkan

Kan inte låta bli att tänka på det jag hörde på nyheterna ganska nyligen.

Att vinterkräksjukan knappt funnits denna säsong pga att alla (många fler i alla fall) varit mer hygieniska än vanligt, är ju som en gåva från ovan.

Det kan låta löjligt – med jag har extrem, alltså extreeeem fobi för magsjuka, kräksjukor, vinterkräka, fyllespyor, allt som har med kräk och kräkmage att göra. Jag har haft min beskärda del att torka upp och tvätta och duscha av efter mitt barn, hon är såpass stor nu så jag hoppas innerligt att hon klarar springa till toan framöver (fast jag tror inte det).

Det finns en rätt bra förklaring varför jag får dödsångest om jag får det i min närhet.

När jag var 4-5 år, kanske 6 (minns fortfarande) så fick jag vinterkräkan och spydde ner mig själv mitt i natten i min barnsäng inne i föräldrarnas rum. Morsan vaknade av det och hon hyssjade (”ssshhhh”) mig att jag skulle vara tyst. Jag grät för jag hade ont magen. Jag satte mig upp och vill gå ur sängen. Men morsan trycker ner mitt huvud ner i den kräkiga kudden igen och viskar argt att jag ska stanna där och drar kräkiga täcket upp till halsen. Hon hämtar handdukar och bäddar in mig i mina spyor. Jag fick knappt luft, mitt hår var helt insmetat i kräks, och hon hotade med att om jag gjorde ett ljud ifrån mig så skulle jag få stryk av farsan. Jag låg hela natten i skräck för att kräkas mer, vilket jag gjorde, och fick andas in kräklukt hela natten. Jag orkar inte ens tänka på det, för då mår jag illa och panikångesten slår till…

Jag ska iväg om en timme och hämta min älskade dotter (11,5 år) för det är min helg 😍🥰. Som vanligt är jag nervös första dygnet om hon drar med sig skiten hit, för det har hon gjort förr… Bara hoppas att hon är 100% frisk, pappan skickar ju henne till skolan fastän hon är förkyld, även i coronarestriktionstider…😡

Så, jag är extremt sjukligt fobisk för kräklukt, och allt som har med kräk att göra.

Så jag är glad att vinterkräkan håller sig borta (peppar, peppar, ta i trä – men säsongen är nog inte slut än)…

Ha en trevlig FRISK helg 🙏🌞

Kram / Lotta

.

Allt eller inget, inget mitt emellan

Så det är torsdag, och eftersom jag jobbar 50% så slutar jag redan 10:30 (börjar 6:30 just nu). Jag kompletteringshandlade lite mjölk och sånt och tankade bilen på hemvägen.

Egentligen har jag sedan i oktober kört 5:2-dieten, och har faktiskt gått ner 10 kilo, men denna veckan orkar jag inte bry mig. Skulle ha fastat idag men slängde i mig brunch när jag kom hem, stekt ägg och en fralla med ruccola, paprika, gurka och skinkskiva. Fuck it tänker jag. Vilade en lång stund, snudd på somnade, mitt på dagen.

Fick sen plötsligt ångest av att ligga och vila bort dagen i soffan, så jag började olja vårt trädäck runt poolen för att få lite frisk luft och bränna några av kalorierna jag strax innan tryckte i mig. Kom igång vid tvåtiden och körde på rätt bra i drygt två timmar utan rast. Jag hann olja uppskattningsvis en tredjedel. Skulle ta ett kaffebrejk men då försvann solen och jag frös. Så precis när jag gav upp så kom gubben hem. Drack kaffet inne medans gubben berättade om sin dag. Sen tog jag en dusch och strax efter så kraschade jag. Kändes som jag precis blivit misshandlad eller överkörd av en lastvagn. I hela kroppen.

Då går ju hjärnan igång och försöker förstå vad som hände med kroppen. Fanns ingen som helst anledning att få så ont av medel”hårt” fysisk arbete. Har ju definitivt varit med om värre.

Jag har en känsla att när jag ”kör på”, det behöver inte vara fysiskt ansträngande men ändå att man är så hårt fokuserad, så är jag i ett ”stealth mode” med stresspåslag utan dess like som typ jaktpiloter. Så jag går (eller sitter) och spänner mig, hela jag är en för hårt spänd gitarrsträng. Är på min vakt. Uppmärksam på hot. Heeela tiden. Och när jag ska slappna av så går jag sönder. Varenda muskel, led, nerv, sena och alla sinnen gör så in i helvete ont.

Jag tog två Alvedon och en Ibumetin, vad fan ska jag annars göra?? Jag är storkonsument av de preparaten. Ofta hjälper inte det.

Men jag är som jag är, när jag börjar med något så går jag in för det, (är inte bipolär) och har noll (0%) tålamod. Vill jag nåt nu och nån annan säger vänta, så blir jag så frustrerad och skiter i den andre och gör det själv! Det är det vanligaste tjafset här hemma. Antingen ”tagga ner” eller ”tuffa till dig”.

Jag önskar att jag kunde vara lite mer lagom och mitt emellan och lyssna in min fysiska kropp bättre, men det är jättesvårt pga bl.a min uppväxt som ”format” mig så. Jag var tvungen att vara alert och på min vakt 24/7. Mina celler är inprogrammerade på hot från barnsben. Som HSP har dessa känslor förstärkts av många motgångar igenom livet. Jag har med mig det på jobbet, i affären, på promenaden.

Jag blev rekommenderad att öva på avslappningsmeditation. Jag var nyligen deltagare på en kurs där vi övade flera olika meditationer, det gick hyfsat bra i en grupp med likasinnade, men att försöka göra det själv verkar vara omöjligt. Den enda ”vila” jag har är att sova, men kruxet är att jag mestadels har mardrömmar, ofta ofta återkommande i olika versioner. Blir jagad, vilse, mitt barn försvinner/blir kidnappad, ”lönnhus”, ”lönnbåtar” är de vanligaste. När jag minns min dröm, vilket inte är ovanligt, så är jag rätt urlakad från första stund.

Vilket påminner mig att det är SÅ dags för mig att sova nu.

Godnatt!

Kram / Lotta

.