Nu är det lördag och Valborgsmässoafton 2022. Det har varit en sjuuukt jobbig vecka överlag. Så mycket osäkerhet och oro. Och min långsinthet till det. Jag har verkligen mitt egna tivoli exclusive inombords. Efter påtryckningar från företagshälsovård och chef har jag nu haft kontakt med Närhälsan där jag tillhör, angående min psykiska ohälsa. Suicid kom på tal (& helt riktig) men vården måste prata på möten på måndag först, om dom kan hjälpa till. Fick nån menlös ångestdämpande medel fram tills dess som jag vette fan om det egentligen ger nån effekt. Jag sket i princip i allt i gångna veckan, på jobbet, och spydde ut min ångest och depression till några på jobbet. Tänkte; fuck it. Orkar inte mer. Tog tag i lönesamtalet på sämsta dagen ever. Fuck it, jag orkar inte mer. Min ursäkt för hur jag avskärmar mig. Men konstigt och lustigt nog så fick jag stöd av de som jag minst anade ifrån. Det var en annorlunda känsla. Det var verkligen VERKLIGEN från personer som jag absolut inte hade förväntat mig. Och det var mina närmaste kollegor, som är/varit waaay away ifrån mig känslomässigt, som är män. Nu känner vi varandra lite bättre på ett personligt plan. Alltid nåt, en start till nåt bättre. En och annan kvinnkollega har haft en skön axel också. När någon frågar hur det är eller hur jag mår, så är standardsvaret ”Inga virus” för att slippa vidare diskussion, depression och ångest är ju inget virus tyvärr. Nu syns det ju extremt tydligt på mig att jag inte mår alls bra. Även om det var skönt för stunden med tröst, så har situationen som jag mår dåligt av inte förändrats. Men jag har faan gett upp. Jag känner mig utnyttjad på jobbet, känns ‘smutsigt’, jag måste ju ”fjäska” ännu mer nu och får/kan inte tacka nej trots att jag är missnöjd med ersättning för ett tillfälligt vikariat-inhopp, på det som jag trodde att jag skulle ha sysslat med efter min operation (se tidigare inlägg). Annars hotas eventuella framtida lönförhandlingar. Det känns INTE okej. Och jag kan inte tjata om det heller för då får jag väl…ja, precis🦶🏻.

Fick ett samtal i torsdags på lunchen. Var på en intervju för snart två månader sen. Gällande ett extrajobb/timanställning (eventuellt ‘fast’ framöver). Denne undrade om jag fortfarande var intresserad (-JA!) och ville veta mitt löneanspråk. Jag skulle skicka mitt löneanspråk och tillgänglighet till honom per sms samma dag. Jag kom hem, kollade lite lönestatistik på nätet, tog snittet per timme och försöker vara flexibel med tid trots att jag redan har ett heltidsjobb, vilket jag också framförde. Måste ju åtminstone prova om jag orkar eller inte. Det är pengar som går till pensionssparande och sparande till ny bil som jag annars aldrig i helvete kommer kunna skaffa. Min pärla har ändå 12 år på nacken. Att jag är tvungen att ha två jobb som nästan 50-åring, är övermäktigt. Jag har inga hobbies, jag shoppar sällan, köper typ kläder på Wish en gång om året, spenderar ytterst lite pengar, okej jag snusar, men det är tamejfan det enda jag unnar mig på regelbunden basis! Kan jag få ha det?!?!

Nu ligger jag i sängen på Valborgsmässoaftons natt, druckit lite, blivit en gnutta tröttare bara egentligen. Jag och sambon hade lite sällskap på kvällen efter att han jobbat idag, streamade gammal go nostalgimusik från Youtube till teven. Sen kollade vi på show, ståuppar’n Carl Stanley via streaming. Riktigt rolig kille. När det var slut så började vi kolla på andra ståuppare, men då kom det där messenger-meddelandet till sambon som jag blir kräkfärdig på. Det var dags för Playstation hockey med alkispolaren. Då kände jag bara att och sa; Jag går och lägger mig. Stängde av teven och släckte ner hela övervåningen, gonattpuss och allt det där. Jag stängde in mig på mitt sovrum och faktiskt låste dörren, vi har ju sagt godnatt. Men som vanligt, när det är paus i spelet eller kisspaus eller whatever, så ska han alltid klampa in och vara några öl fullare och ska vara pluttinuttig och ‘på’, fast jag ligger och sover. Därför låste jag. Men tro faan att han ändå ska in trots att jag redan somnat!!! Och jag fick typ skäll. För att jag låste. Jag förklarade klart och tydligt att jag inte vill ha hans besök när han spelar hockey på Playstation på fyllan därnere, men han hade ursäkten att han ”bara druckit samma öl som han påbörjat när han gick ner”. Men han kan inte ge fan i mig fastän jag vill sova eller vara ifred. 👇🏻

Problemet är att när jag var barn, så var det ständigt aspackade människor som skulle trängas in i mitt rum och vara dyngraka och tro sig vara sociala mitt på nätterna. Men att ha en massa fylledrägg i sitt sovrum varenda fredag- och lördagnatt i hela sin uppväxt när man redan är ett otryggt, utsatt och sårbart barn är fruktansvärt stressande som man inte kan värja sig emot. Det utspelades många olika scenarion om nätterna kan jag säga. Någon som knappt kunde ta hand om sig själv skulle dregglandes spela munspel för mig mitt i natten, långt efter midnatt, vid min säng när jag var runt 10-12 år t.ex. En som skulle kissa på heltäckningsmattan i mitt rum. Ett par som skulle ha sex i mitt rum när jag var där. I 17 år höll det på såhär. Livrädd för dom där människorna som farsan och morsan drog hem. Ryktet gick ju på stan att farsan brände sprit hemma, så där tillgången finns – dit går man. Vi hade typ alla Solnas finska fyllesvin hos oss varenda helg. Typ som en knarkarkvart fast med hembränt. Jag försökte faktiskt ”rymma hemifrån” ett par gånger, problemet var att jag inte har haft nån annanstans att ta vägen då jag inte hade jättemycket kompisar heller. De två gånger jag minns så var jag i övre tonåren. Längsta ”rymningen” bodde jag hos syrran som då länge sen flyttat hemifrån och hon var nybliven mamma själv. Tror jag bodde hos syrran i Alby ca2 månader men ändå åkte miltals tunnelbana för att ta mig till & från skola och fotbollen. Jag tog MITT ansvar, men mina föräldrar efterlyste aldrig mig. Tror inte att syrran sagt nåt till morsan eller farsan då, då hon visste min situation. Fast jag vet inte säkert. Men jag har aldrig hört att de någonsin efterlyst mig iallafall. Andra tillfällen sov jag hos en vän i kortare omgångar, bara för att få lugn och ro. Men mamman där var fast besluten att meddela mina päron att jag var där, fast dom inte brydde sig ett skit. När jag var 16 år och hade spelat en fotbollsmatch så skadade jag mig så allvarligt att jag fick köras till Karolinska sjukhuset och opereras. Jag var inlagd på sjukhuset i 4 dygn, ingen i min familj besökte mig. Inte heller fotbollstränaren eller lagledaren. Bara min fobollsbästis och hennes föräldrar kom förbi ett par gånger med tidningar och lite godis. Men då var jag så ledsen och kände mig så jävla ensam. Mitt självmordsförsök var runt 16 årsåldern också. Och ofta, fortfarande idag, är jag sorgsen att det inte gick vägen. Så oönskat ska inte ett barn vara. Det bara är så. Jag bär detta trauma än idag. Att vara oönskad, bortvald och utfryst.

Jag har i hela mitt liv jobbat och ”fjäskat” för allt och alla som betyder nåt, den lojala, för att slippa bli bortvald och oönskad. Men jag har lärt mig nu, att det är onödigt arbete. Det spelar ingen roll hur mycket jag än kämpar och anstränger mig så kommer jag aldrig vara ”den där”. Jag orkar liksom inte mer. Jag är fan nästan 50. Jag är på sista halvan av livet och har inte åstadkommit ett skit, trots ansträngningar och slit. Nu har jag tillochmed kanske TVÅ jobb för att få det att gå ihop ekonomiskt. Min kropp, knopp och själ kommer vara slut långt innan 60 som det känns nu.

Sambon och jag sa ju godnatt igen, för ett par timmar sen, men kan ju inte somna om 🤯🤷‍♀️ Så trött jag bliiir. Har skrivit denna ”roman” istället 🙄 Kanske dags att försöka få en blund, klockan är nu 02:30, 1 Maj 2022.

Tack Universum för att du lyssnade 🙏🏻 Kramar Lotta

Mmm…… hade panik/dödsångest (längtan) i bilen hela vägen hem från jobbet idag, efter en riktigt riktig skitdag. Det som jag tryckt ner hela dagen exploderade så fort jag satte min onda rumpa i bilsätet. Hyperventilerade och tårarna bara rann. Tunnelseende. Dock väldigt fokuserat tunnelseende. På ett par ställen såg jag bergvägg. Tanken snuddade ett ögonblick på att köra rakt in i en. Men jag tänkte också på alla konsekvenser om det skulle misslyckas, fruktansvärda tanke. Har även tänkt på andra sätt, som jag inte går in på nu. Jag har ju varit suicidal många gånger i mitt liv. Det började redan som barn. Gjorde ett försök när jag var 15-16 år i rop på hjälp, men jag fick ingen hjälp. Har aldrig fått rätt hjälp. Nu är jag ändå 49 år fyllda. Ibland är jag sorgsen att jag inte lyckades första gången. Så mycket jag lidande jag sluppit då. Vågar nästan säga över 50% av mitt liv har varit lidande. Då är det ganska svårt att vara optimist, när livet startade som mitt gjorde.

Mina änglar har övergivit mig. Jag hade alltid en förtröstan att ha dem vid min sida, men nu vet jag inte var dom håller hus. Hur kan en människa må så här pissigt. Hur orkar man liksom. Varje vardagsmorgon drar jag ett orakelkort för vägledning och stöttning, har varit ett stort stöd i ett par år i positiv mening. Men nu talar korten om tvärtemot vad jag bett hjälp om. T.ex motionera regelbundet för din hälsa (jotack, jag har hört det från läkare hela livet), men jag har ju så förbaskat ont att jag inte klarar av den smärttröskeln. Jag är helt kaputt efter jobbet, särskilt nu efter sjukskrivning på vintern och börja jobba 100% i fabrik direkt efter. Hade nåt liknande kort häromdagen. Fattar dom (änglarna) inte att det är det jag ber om, att på nåt mirakulöst sätt få vara smärtfri, få energi och frisk, glad och lycklig. Tydligen inte. Man får ”hjälp” men det kan vara på annat sätt, inte på det sättet JAG tänkt. Så nu är jag sur på änglarna och universum också.

Fan vad skönt det skulle vara att bara sluta andas, somna in. Total vila. Sluta att vara ledsen, ha ont och göra folk besvikna. Jag tänker på min dotter. Jag är en fullkomligt värdelös morsa. Hon har stängt av aviseringar på sin messenger för hon skäms om nån av hennes kompisar ser hennes skärm att mitt namn står där. Det var riktigt tufft för mig. Om jag vill ha kontakt med henne så ska jag använda tiktok meddelande. Jag hatar tiktok. Som högkänslig är det rena rama rejvet i vartenda klipp. Jag måste ha tiktok nu om jag vill ha kontakt. Jag gör väl det då, för jag vill ju ha kontakt men är ändå lågprioriterad. Hon har inte läst mina meddelanden på tiktok på två dygn nu. En kollega som vet om detta sa att ”men hon är ju tonåring och dom blir såna i den åldern”. Visserligen, men det här är ju knappt försvarbart. Vi bor inte ihop, hon hänger med sin narcississtiska pappa som troligen svartmålar mig, men hon behöver ändå en mamma att bolla tjejgrejer med. Och det har vi gjort hela förra året (pubertet/sex mm 🥰), och plötsligt en tvärvändning. Jag känner mig iallafall totalt betydelselös och det skulle kvitta om jag fanns. Och min sambo, han är så självupptagen och gör allt för att få uppmärksamhet om jag är tillbakadragen (är ju oftast introvert men mest pga honom), så fort han fått sin uppmärksamhet så är han nöjd. Jag har lärt mig det nu. Skratta lite åt hans flax som han gör en stund så är han upptankad av självbelåtenhet. Så fort han lämnar rummet åker mina mungipor ner i neutralläge igen. Han tror han gör mig glad men det skulle jag inte påstå, han behöver dom där kickarna för sin egen skull.

Igår berättade jag för min sambo om att jag har en djup depression, att jag inte ville prata så mycket (för jag vet följderna). Det beror på att han ALLTID ska kontra med hur pissigt HAN har haft den dagen etc etc etc. Han ska ALLTID vara värst så det är ingen idé att prata med honom, för då framstår mina tankar och bekymmer som betydelselösa jämfört med hans. Han har tydligen också nåt narcississtiskt drag. Så jag har egentligen ingen att prata med. För jag har inga såna vänner. Och ingen skulle ändå orka lyssna på mina bekymmer.

Höll på att glömma!! Jag anmälde mig till en ettårig Energi och dimensions Medium utbildning förra året som startade i september (2021). Underbara människor i våran grupp ❤ Vi är åtta elever. Man certifieras inom de ämnen som utbildningen berör, och det ingår praktik som läxor. Nu har halva kurstiden gått och jag skulle ha uppföljningssamtal med Ledaren per telefon. Jag började gråta direkt och sa att jag inte orkar, jag bröt ihop (igen) och sa ärligt att jag har depression med suicid tankar. Samtalet blev kort och utlovades distanshealing samt att en annan utbildning som hon håller i ”Reikihealing” skulle hon be dom deltagarna skicka extra mycket reikihealing till mig 🙏🏻❤ Dom fysiska utbildningstillfällena som vi har, en helg varannan månad är det enda som (förutom min dotter såklart❣️) jag verkligen ser fram emot. Resten av tiden är bara en plågsam lång transportsträcka till ingenting. Jag hoppas att jag får fortsätta gå på utbildningen trots att jag inte klarat av mina uppgifter/läxor. Jag gör det så gärna bara för tjejerna och dynamiken i gruppen. Bara det är värt pengarna. Trist för mig med certifikatet som inte kommer att bli av. Skulle egentligen kunna sadla om till ”Energi och Dimensions Medium” och kunna ta emot och hjälpa klienter om kraften, orken och hälsan varit på min sida. Men jag befarar att så inte är fallet. Men då får jag ta den smällen då. För det finns inte här och nu och har inte gjort på ett väldigt bra tag. Så tacksam iallafall för den tiden jag fått med kursdeltagarna 🙏🏻❤️ Får se vad som händer om jag får fortsätta.

Nu måste jag ta värkstabletter och äta nåt. Så sugen på att bara sova också. Sov 4 timmar förra natten 🥴

På återhörande för den som vill. Kramar Lotta

Det har gått ett år-ish, sen jag skrev sist. Allting känns som att allt går åt helvete just nu. Jag vet inte var nånstans jag kan spy ut det, Facebook känns inte som ett alternativ och jag måste få kräkas ut mina tankar. Jag har precis kommit tillbaka till jobbet för ~3 veckor sen efter en tumbas-artros-operation i min dominanta hand, då jag var sjukskriven i tre månader. Jag opererades 2 dagar före julafton 2021.

Förra året i juni (2021) fick jag en möjlighet att utvecklas, avancera på mitt jobb från fabrik till att byta arbetsuppgifter och började jobba med administration, vilket jag drömt om. Jobbade på som attan, la min själ i det från juni och året ut, under de förutsättningar som gavs. Men min arbetssituation ändrades under tiden jag var borta med operationen och min ekonomiska förbättrade möjlighet som bortblåst. Jag har blivit blåst på konfekten. Och min syn på kollegorna ändrades i denna vevan. Jag ställde bokstavligen upp för en inhyrd kollega förra året när hon skadade sig, i 4 månader, så hon skulle kunna komma på banan igen så fort som möjligt och under tiden jag var sjukskriven fick hon anställning med det som jag trodde var MITT jobb, som jag ansåg att det var. Så efter 3 månader sjukskrivning så fick jag backa tillbaka i min utveckling med nyopererad hand ställa mig på fabriksgolvet igen. Känns riktigt piss piss piss och skit. Men det tar inte slut här. Det finns i hela mitt liv, massa jävla törnstickor som besudlar hela mig.

Jag har inte träffat min dotter sen sportlovet som var vecka 7. Det är vecka 16 nu. Jag saknar henne så in i helvete. Jag är totalt förkrossad. Hon vill inte komma till mig pga min sambo. Det handlar även om detta nu. Hon känner sig inte trygg säger hon. Jag vet att mycket av den biten beror på hans alkoholintag, som han är beroende av. Han justerar sin diabetes med öl på helgerna. Det är iallafall så jag ser det. För jag är inte heller ett piss jävla imponerad av hans dryckesvanor. Vi har diskuterat detta flera gånger, han bättrade sig ett tag för nåt eller ett par år sen, minskade (men inte uppehåll) intaget när min dotter var här över helgen. Mitt krav var att det skulle vara nyktert, vilket jag är. Men nu är det värre än någonsin. Jag har ju mitt bagage från barndomen med missbrukande föräldrar, och han gör exakt så, FAST jag sagt att jag får flashbacks från barndomen. Ett flak i veckan, minst. Varje fredag bär han hem ett nytt flak med starköl genom dörren. Han är i total förnekelse angående sitt alkoholmissbruk. Han hävdar att han inte är full när jag mellan varje tömd ölburk ser en förändring i honom. I talet, ögonen, andningen, gångstilen, slutligen osv. Det undgår inte mig som är uppvuxen med det, som med diverse strategier försökt/försöker vara till lags hela jävla tiden. Jag hör ”knäckpyset” från ovanvåningen när han öppnar en ny när han spelar hockeyspel med sin alkispolare online. Jag tror inte han inser det. Ibland kan jag höra smygöppning också. Jag hör jävligt illa men DET hör jag, sitter i fucking ryggmärgen! Hursomhelst så fattar jag att min dotter inte vill komma. Hon märker ju också av mina känslor när han sitter därnere vid Playstation med öl och gapar och skriker med sin polare online.

Hon har faktiskt uttryckligen sagt att hon vill att jag ska flytta så hon kan komma till mig. Jag har kollat efter lägenhet när det var i förra vevan. Men det är sjukt svårt att få hyreslägenhet när det är 10 års kö och jag bor i villa med över 2,25 miljoner i lån (50/50 av fastigheten). Det är ju inget man gör i en handvändning liksom, måste sälja först osv. Och hyreshyrorna är nästan det dubbla mot att bo i hus, så jag har fanimej inte RÅD. Skrev in mig på kö hos en hyresvärd igår (!) och en 1:a på 38kvm kostar 7-8 tusen i bara hyra. I nuläget betalar jag 10 tusen och då ingår ALLT (el, bredband, tv, mobiler, vatten, sophämtning osv) utom bil och bilkostnader. Jag som hade hoppats på ett lönelyft som gör skillnad – för MIG. Jag blir liksom tvungen att bo kvar i det här, utan dotter verkar det som. För att en förnekare inte ens vill kompromissa.

Visst, jag dricker också, men jag kan sluta och begränsa mig. Och hoppa över helger. Så ja, det är jävligt deprimerande att vara så jävla låst. Jag säger jävlar väldigt mycket också, det är för att jag är förbannad. Mitt ex (pappan), han drack nästan aldrig nånting. Riktigt jävla torr på bortbjudningar och familjefiranden. Och nuvarande sambo har ingen spärr. Varför kan det inte bara få vara måttligt?! Normal konsumtion?! Jag orkar inte mer!!! Kommer jag ens få träffa min dotter igen? Hon tänker nog nu att hon skulle vara mindre viktig eller obetydlig för mig, eftersom jag inte flyttar, men det är inte så jäkla enkelt med vuxenliv heller! Jag älskar ju henne mer än något annat, jag har sagt det till henne många gånger också och erbjudit mig att hämta henne hos pappa, åka tillsammans till stan och hitta på roliga grejer, bio, fika, restaurang eller annat kul på en lördag till exempel, och sen köra hem henne till pappa igen, men hon har helt enkelt inte nappat på det. Så då känner JAG mig som en urusel oönskad morsa. Jag gråter. Mycket. Jag hade verkligen önskat att min sambo kunde försvinna på mina dotterhelger. Så dotter/mamma kunde ro om oss själva helt utan ”störmoment”. Det skulle han aldrig ställa upp på….

Och så min fysiska och psykiska hälsa. Under all kritik just nu. Har värk 24/7, Alvedon och Ipren är ”vardagsmat” sen flera flera år. Senast dottern var här på sportlovet tog hon med sig en förkylning hit. Förkylningen i sig var inga problem, ingen feber och smak och lukt fanns hela tiden (tänkte på covid-19) men jag tappade rösten och den har varit borta i 9 veckor nu. Var på lasarettet öronnäsahals idag, det är ”bara irriterat”. Om rösten inte kommit tillbaka på 2mån ska jag ringa igen. Alltså 4 månader i värsta fall utan röst, vet ni hur ansträngande det är att prata jättehes?? Och en extra remiss till röntgen för att dubbelkolla sköldkörteln (som sitter i halsen) med ultraljud är att vänta. Och så har jag hemorrojder, var på Närhälsan förra veckan på rektoskopi, det blir remiss till kirurgen…yaaay….. Det går bra nu. ALLT suger purjo. ALLT gör ont. Jag är ledsen, deprimerad och jag vet inte vad jag ska ta mig till. ALLT är meningslöst. Jag vill faktiskt inte mer, rent spontant så skulle världen vara bättre utan mig. Jag är fet, det är det första jag alltid får höra inom sjukvården. Tack. Jag vet. Men DU (läkarna) vet inte att jag FAKTISKT gick ner 30 kilo för 20 år sen och är rätt jävla nöjd med den prestationen med min KRONISKA VÄRK – så håll käften fittläkare.

Nu är jag fullständigt dränerad av en riktig skitdag. Så nu stämplar jag ut för jag måste gå och lägga mig för en ny skitdag imorgon.

God natt

Jag träffade min Arbetsterapeut för den opererade tummen på Central arbetsterapi på lasarettet igår. Mäter rörlighet i alla vinklar på tummen och hand- och pincettgreppsstyrka. Fantastiska framsteg men är inte ”där” än. Det fungerar helt okej på jobbet, 2 timmar om dagen. Vissa saker får vänta, där statiska arbeten och styrka behövs. Har inte haft smärta efter jobbet i viloläge vilket är positivt. Jag pushar mig lite mer varje dag, det är bra arbetsträning, men får inte pusha förmycket så det blir bakslag. Känns bättre än förväntat. Arbetsterapeuten påminner mig hela tiden att ta det lilla lugna hahaha… Nu har jag ingen mer tider att vänta på arbetsterapi då jag gör som hon sagt, men blir det något problem som uppstår så får jag ringa. Topp!

Jag är ju överlycklig av att kunna äta med bestick numera, utan att det gör ont i tumme/handen (använder matkniven med opererade vänster hand när jag äter), och HYVLA OST! Varit tvungen att köpa färdighyvlad ost i nästan 3 månader. Och att öppna en oöppnad mjölk/yoghurtkork har minst sagt varit ett av mina första utmaningar och mål på hemmafronten. Det fixar jag nu 😀

Nu har jag gjort min onsdag på jobbet kl.7-9. Tog en kaffe med kollegorna när de tog frukostrast innan jag åkte hem. Väl hemma skulle jag komplettera dokument som a-kassan begär. Så fort jag loggar in på Mina sidor så kommer ångesten som en skyhög elräkning på posten. Det krånglar med ALLT när jag ska fylla i allt dom vill veta. Jag fattar inte vad dom vill, min hjärna vill inte hjälpa mig att fatta. Det blir panik. Jag får sån ångest så att hela bröstet, halsen och hjärnan dunkar sönder. Jag har lyckats ladda upp ett tjänstledighetsintyg, alltid nåt, fast ”Att-göra-listan” på Mina sidor blinkar röd. Jag har ringt och pratat med a-kassan; frågat hur jag ska göra, och så gör jag så, och så fem minuter senare så blir det likadant igen. A-kassans system är ju inte anpassad för alla. Error, moment22. Jag blir liksom paralyserad, eller blockerad snarare kanske, definitivt dödsångest! Varje gång! Jag fixar inte sånt här. Om jag råkar ut för det här nån mer gång så kommer jag begära att få nån borgenär/ombud eller nån som hjälper mig med sånt här. Det borde finnas såna på kommunen va? Rent psykologiskt klarar jag inte påfrestningen, utan det blir DIREKT katastrofläge i mitt fall. Jag vet inte vad det beror på. Det är extremt smärtsamt iallafall. Jag har nu fått ångestdämpande medicin som jag precis tagit full dos för ett dygn nu, kan inte sitta kvar framför datorn förrän ångesten lättat. Ska det vara så här, att när man vill fixa nåt bekräftat trasigt i kroppen, så får man EXTRA MYCKET SKIT för det?! Eller är det bara jag som råkar ut för det? Som jag sagt tidigare, detta är andra gången. En tredje gång, då vet jag inte vad jag gör. Kanske nånting som får mig inlåst på psyket och kasta bort nyckeln för att jag blivit farlig. En fantasi. Spiken-i-kistan. Men vafan hjälper det 🤷‍♀️

Jag bara skriver rätt ut. Hade sån ångest igår kväll och natt att det var svårt att sova. Jag trodde ju ett tag att det min sista dag. Det var nåt liknande men dock inte lika farligt när jag vaknade 5:30 idag. Sen på vägen till jobbet kände jag hur det accelererade. Klockan 8 ringde jag Närhälsan. Pratade med sköterska och samtidigt som vi pratar så får jag en panikångest attack mitt i samtalet när hon ställer frågor och jag hyperventilerar, gömmer mig i ett pallstallage på lagret på jobbet, och försöker svara i bästa förmåga. Hon bokade in mig på läkarbesök kl.10:15 samma dag. Passar ju bra då jag slutar jobbet 9. Direkt straxt efter kl.9 skulle företagets VD hålla information för alla anställda så jag stannade kvar och lyssnade. Tur var väl det för när jag väl kom fram till entrén till Närhälsan då stod en värd där och släppte inte in fler än att det fanns max 8 personer i väntrummet, så man fick vackert stå ute och frysa. Jag hade ingen ytterjacka, bara en sån hoodietröja med blixtlås utan huva, min jobbtjocktröja. Fasiken vad kallt det var, 0 grader. Stod och huttrade i 10 minuter innan jag fick komma in. Jag fick vänta ytterligare 10 minuter i väntrummet och tina upp innan det blev min tur. Natalie, min läkare för denna gång, tog sig tid för mig, kändes ovanligt. Massa frågor och jag grät nästan hela tiden. För att dra korta versionen så fick jag ta massa blodprover, kollat puls, blodtrycket och fick göra en ekg. Blodtryck och ekg såg bra ut men blodprover tar några dagar att få svar på. Jag ska få ett brevsvar. Hon förstod att jag kämpar med en depression och frågade lite om det , jag sa att dom får gärna kolla i min journal från VUP, där jag inte längre får gå, och det finns hur mycket som helst där. Hon frågade om jag ville att hon ska lyfta mig på Närhälsans interna konferens och diskutera om jag kan få terapi hos dom. Jag fick recept på ångestdämpande också som jag hämtade direkt efter besöket. När jag sen kom hem efter två timmar på Närhälsan och apoteket så åt jag snabbt nåt enkelt och tvärsomnade i soffan. I över två timmar. Mörbultad. Mörbultad även när jag vaknade. Ikväll ska jag ta tablett och SOVA utan bankande hjärta. Hoppas det fungerar.

Gokväll/natt. Nu har jag haft obehaglig hjärtklappning hela dagen och inte får jag ner nån vilopuls whatsoever. Legat i sängen en timme nu och försööökt verkligen att slappna av men pulsen är så hög att jag har håll och andas ganska häftigt ljudligt. Jävligt otäckt. Har ont i hela bröstet och huvudet känns som det ska explodera. Sura uppstötningar. Panikångesten. Kan man få hjärtinfarkt av panikångest som inte släpper? Jag googlade lite snabbt men fann inte exakt det jag sökte. Man kan få hjärtinfarkt av långvarig stress, jag vet inte om jag räknas in där eftersom jag är ”arbetslös” fast jag egentligen inte är det. Min frågeställning är om man kan få hjärtinfarkt av att hjärtat löper amok utan paus och bara bankar på och bankar på dag ut och dag in. Hittills två veckor, senaste veckan har blivit betydligt värre och konstant. Av panikångest. Känner mig duktigt utsliten och minnet blir bara sämre och sämre. Jag ligger här klarvaken och dödstrött. Allting snurrar, vad jag måste göra i kommande veckan. Ska upp och jobba 2 timmar tidigt. Sen söka jobb, maila kompletteringar till a-kassan…Jag har varit så psykiskt stressad att jag glömt av att göra mina rehabövningar, och den orken finns definitivt inte kvar nu. Det blir fel på alla håll. Jag vill bli inslängd på psyk och kasta bort nyckeln. Hur faan gör andra i min situation?!

Det är söndag eftermiddag och imorgon drar helvetet igång igen. Har sån ångest, kroppen skriker efter hjälp och tårarna stockar sig i tårkanalerna. Först ska jag jobba 2 timmar på jobbet, sen ska jag hem och söka jobb som jag egentligen inte behöver…och så fortsätta så till julveckan. Sen ska jag jobba 4 timmar per dag i mellandagarna och fram till slutet av januari och sen sen 6 timmar per dag till nån gång i februari. Jag MÅSTE fylla upp resten av tiden av en heltid med att söka jobb som jag egentligen inte behöver/vill ha, annars får jag ingen a-kassa/inkomst. Jag måste redovisa vilka jobb jag söker annars drar dom in pengarna. Svenska regelverket är under all kritik. Min tumme/hand kommer sakteliga bli starkare från operationen och hoppas smärtfri med denna tiden. Jag borde få rehabilitera gradvis på mitt jobb, som är tanken från läkare och arbetsterapeut, utan massa annan psykisk skitstress. Jag klarar inte av sånt. Jag är en extremt högkänslig (HSP) person med obehandlad C-PTSD i min ryggsäck och inget sånt här gynnar mig på minsta sätt. I sådana här situationer är jag i skarpt läge överlevnads-mode, pulsen är hög, jag ser mig om och lyssnar efter faror och kan inte slappna av. En överlevnadsstrategi från barnsben som sitter i ryggmärgen. Det är ju ingen annan som tar hand om mig, så som det alltid har varit, så jag har väl omedvetet skapat strategin. Jag kan inte ens avsätta tid för avslappning/meditation för ifall det kommer ett oönskat telefonsamtal eller mail eller annat jävelskap så måste jag vara skärpt, för saker som bara rör till mitt liv ännu mer. Nu ska jag laga mat. Och må lite till illa. Ont i magen. Undrar när jag ska kollapsa. Jag undrar det. Hur mycket till orkar jag. Hur mycket.

Jag undrar om det bara är jag eller min HSP eller C-PTSD som gör mig så så så skör och ömtålig i en kris.

Nu har det hänt igen. Att ha missbildningar från födseln eller bokstavligen blivit utsliten av 16 år i industrijobb har resulterat i ett par kirurgiska operationer. En till operation står på kö, min andra hand.

2017 korrigerings- opererades mitt ena ben som varit kobent (26° vinkel jämfört med det normala raka benet) sen födseln och haft ont i stort sett hela mitt liv samt ryggproblem som oerhörd tråkig följd. De bokstavligen sågar av lårbenet strax ovanför knäet och vrider hela undre delen så att att blir rakt, och så tar det ett ex antal veckor (typ 16) för skelettet att växa ihop igen. En normal planerad läkning och rehabilitering på 9 månader var att vänta. Men Försäkringskassan drig in min sjukpenning när jag fortfarande satt i rullstol då 2017. Det blev en kris. De struntade fullständigt i att jag inte var läkt, hade förtvinade muskler i benet, och ännu inte fick belasta benet alls. Utan då skulle jag sluta på mitt fasta trygga jobb som jag haft i 13 år, och söka jobb som jag kunde utföra i mitt dåvarande skick. Försäkringskassan ringde mig 4 månader efter operationen och restenärett faktum. En skitkris. Jag ville ta livet av mig, och hade jag inte haft barn, då hade jag gjort det, på Försäkringskassans kontor med ett riktat brev till dom i näven. Min dotter räddade omedvetet livet på mig. Och denna kris, 2017, har jag gått på psykoterapi regelbundet på VUP fram till i somras 2020. Mmm….så nyligen…

Nu är det så att jag har hamnat i en exakt likadan situation, efter min tumbasartros operation i vänster hand i augusti 2020. Jag har exakt samma förslitningsskada i höger tumbas dvs en dubbelsidig. Efter operationen, med gips i 6 veckor, var första återbesök till läkare var planerad efter 3 månader som även läkarintyget sträcker sig. Men gissa VAD!!!! Försäkringskassan hörde av sig via brev redan tre eller om det var fyra veckor efter operationen och berättade de fantastiska nyheten att jag inte kommer få sjukpenning hela vägen i tre månader och i oktober erbjöd handläggaren mig ett ”Överlämningsmöte” till Arbetsförmedlingen…TADAAA nu är jag fucking sarkastisk. Detta jävla system!!! De skickar dessa brev med avslag långt innan sjukskrivningen går ut, tvingar folk att sluta på sina fasta jobb för att söka andra jobb (med a-kassan) som man kan utföra just i det skicket man är i just då, och inte låter folk med FAKTISKA SKÄL få läka och rehabilitera sig precis som läkarna och rehab säger, och återgå till sina jobb.

Jag är så in i helvete jävla trött på detta. Jag orkar bara inte en gång till. Dessutom har VUP lagt ner sin verksamhet, så I’m on my own on this. Dödsångest, panikångest kalla det vad fan du vill. Jag har stört galet hjärtklappning och jag hyperventilerar i princip dygnet runt nu senaste veckan av panikångest. Jag trodde allvarligt att jag skulle få hjärtinfarkt igår kväll. Helt svimfärdig. Jag har halsbränna delux, huvudvärk. Jag mår illa, ont i magen, yrsel, mår riktigt jävla dåligt. Jag gråter hela tiden. Jag är en fucked up människa. Allting går emot mig genom hela livet. Bokstavligt talat. Skitföräldrar, skitskola, skitmän, skitekonomi, skit, skit, skit!!! Jag tycker bara att jag borde förtjäna NÅT positivt nån gång som är långvarigt. Jag har brutit ihop nu. Fullständigt.

Så negativ blev mitt psykbryt- inlägg idag men det är inte många som läser ändå. Ville bara skrika ur mig allt SKIT….

Hoppas ni som ändå eventuellt läst ända hit, kan hålla en tumme för mig. Jag behöver verkligen det.

Kram från djupet

Godnatt känns lite märkligt att börja med men det är över midnatt nu.

Jag har precis ockuperat min dotters rum (som bor här varannan helg) och säng. Sambon ligger i vår säng och drar timmerstockar utan dess like och det hjälps inte att vända på honom gång på gång. Det borde vara den som snarkar som får byta sovplats men nu är jag ändå sjukskriven för min tumbasartros operation som jag gjorde för fem veckor sen 🤷‍♀️ Han ska jobba imorgon..

Så nu ligger jag och lyssnar på ett klickande element istället 😂

Jag såg ett studieförbund som hade en superintressant föreläsning om HSP – Högkänsliga personligheter, hur man kan lära sig att hantera det och leva ett bättre liv, typ. Men tyvärr var inte föreläsningen i min stad utan en bra bit ifrån. Jag önskade att de kunde hålla en likadan i Borås där jag bor. Det hade varit trevligt att träffa likasinnade och byta erfarenheter och kanske få en och annat tips.

Jag har ju väldigt väääldigt svårt för förmycket stimuli, i prat, i fel sorts musik, diffusa ljud, störande höga ljud i allmänhet, och jag blir så dränerad. Ofta resulterar det i migrän då kroppen, eller i knoppen när den säger att det räcker nu. Jag tror inte en ”vanligt/normalt känslig” person kan sätta sig in i en hsp:s känsloregister. Antingen har dom en nära vän eller anhörig som har det och har sett det live, hur påverkad man blir som hsp-person. Annars har dom ingen aning. Nu är jag bara hemma och har teven på låg volym men tillräckligt för att jag ska höra vad dom säger, jag hör dåligt också 🙄 men så fort sambo kommer från jobbet så höjer han alltid 😒 Det är lugnt och tyst hemma på dagarna, precis som jag vill ha det.

Idag var jag på lasarettet och träffade en Arbetsterapeut för första gången sen tumbasartros operationen. Jag hade fått fel info vart jag skulle så jag skyndade mig igenom kulvertarna för att hitta rätt hiss/område, det blev lite svettigt med tid, men jag är alltid i förtid så jag hann bra ändå. Det var bara bra nyheter från Arbetsterapeuten, så jag är supernöjd, men ska nu börja träna övningar för att återfå styrka och koordination och rörlighet i handen.

Direkt efter sjukhusbesöket skulle jag hämta onlinebeställd mat på ICA Maxi. Hade då en timme tillgodo och satt i bilen på parkeringen och ringde några samtal, bl.a till Vårdcentralen och förnyade recept. Det tänkte jag hämta imorgon. Det ööösregnar hela tiden när jag var på vift på mina ärenden. Men tack och lov blev det ett kort uppehåll när jag kommer hem så jag kan bära in 5 papperskassar från bilen in i huset. Men en hand.

Imorgon är det fredag och sambon och jag har bestämt att vi ska mysa framför brasan i gillestugan på kvällen. På lördag ska vi nog basta, men eftersom jag har ett operations-ärr som är jättekänslig var jag osäker först, men jag ska vira in armen och handen i en kall dränkt handduk. Om det inte funkar så är det ju bara att gå ut. Jag avskyr kyla så basta är bland det bästa jag vet. Och sitta vid en brasa. Tacksam att vi har både och hemma 🙏🏻

Nu ska jag göra ett seriöst försök att sova, klockan har passerat 01:00 och jag har några ärenden jag måste fixa imorgon…

God natt och hoppas på god sömn 😴🌙

.

Nu var det ett tag sen jag skrev, igen. Plötsligt fick jag upp en filmscen som jag såg nyligen. Ja just det, det var den Sture Bergwall/Thomas Quick-filmen som jag såg häromdagen.

En scen där i filmen, när Sture har sin utomhusrast i fängelset och går runt runt runt i en åtta i rastgården – varje dag. Vilket iförsig är lite halvironiskt då en liggande åtta (8) betyder ‘evigheten’ eller nåt sånt. När han till slut blev friad och en fri man, så fortsatte han gå i en åtta utanför sitt hyreshus med sin hund i kopplet.

Så känner jag. Jag har inte kommit nånstans, bara går runt i en liggande åtta, vecka in och vecka ut, i huvudet alltså. Jag har stagnerat, är handfallen. Ingenting går framåt. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt. Just nu är jag sjukskriven för jag har opererat min vänstra tumme – tumbasartros. Jag är ensam hela dagarna, isolerad, uttråkad, rastlös och ändå får jag inte tummen ur att göra ett jävla skit. Min sambo försvinner ner i gillestugan till sin Playstation i princip direkt när han kommer hem från jobbet och ibland kommer han upp och rapporterar hur han ligger till i sina spel. Ibland börjar han med mata min hjärna med detaljer och händelser från hela sin arbetsdag.

Jag har det problemet att trots att jag nu HAR tid för återhämtning, då jag ändå är sjukskriven tre månader för tummen, skulle passa på med min återhämtning, men jag lyckas inte med det. Men jag veeet inte varför jag inte kan koppla av, som i att ”KOPPLA AV”. Det ser säkert ut som att jag slappar och vilar och inte gör nåt annat, men inombords är det rena motsatsen. Och bara DET är så frustrerande uppstressande att jag blir galen!

ÄNDÅ är jag typ tom i bollen 🤷‍♀️ men ändå fullproppad. Jag vet varken ut eller in. Det känns som jag är i ett hyperalert läge som är kronisk. Jag har aldrig kunnat slappna av. Kroniskt utmattad och hyperalert. Hur det nu går ihop. Jaja, jag tror jag vet innerst inne varför. Det har med min C-PTSD att göra. Jag har omedvetet byggt upp nån försvarsmekanism i mina celler sen barnsben som periodvis vuxit sig starkare under livets gång, som t.ex på vissa arbetsplatser, med exet, föda barn och en rad andra saker. Dessutom så inser jag att mina symtom blivit jobbigare och tydligare sen jag förstått att jag är hsp/empat. Nån koppling finns det ju här men har inte löst mysteriet än.

Jag fick en sms-påminnelse att jag har tid hos VUP imorgon. Problemet är att jag inte fått nån kallelse men jag tar mig väl dit då. Jag hade kontakt med en på VUP andra veckan efter semestern och fick en blankett skickad till mig. Den fyllde jag i idag när jag fick reda på att jag ska dit. Den blanketten ingår i en utredning huruvida jag är berättigad att få traumaterapi på traumamottagningen eller inte.

Jag har varit inskriven på VUP i stort sett hela mitt vuxna liv, i flera längre perioder, senaste nu tre år med hopp om att få komma vidare. Som barn gick jag hos skolkurator och sedan ungdomsmottagningen fram tills jag blev 21 år gammal. Så ja, nåt är det ju som skriker efter hjälp i mig, fast jag helst av allt vill vara en normal vanlig tjej.

I våras testade vi (VUP och jag) att deltidssjukskriva mig, började i maj med 50% i 7 veckor sen 25% i tre veckor som upptrappning igen. Och sen började jag jobba heltid direkt efter semestern. Detta för att se om jag kunde få bättre återhämtning med kortare arbetstid. Det funkade till viss del. Men ofta, i den arbetssituationen jag har, så blev jag av med arbetsuppgifter till dagen efter som jag höll på med dagen innan. Dvs någon annan tog över det jag höll på med och gjorde klart. Så jag blev så superstressad av att aldrig veta vad jag ska göra nästa och nästa och nästa dag.

Moment 22. Error i min hjärna.

Sen kom kallelsen om tumoperationen som skedde för två veckor sedan, nästan som att någon/något från ovan hört mitt rop på hjälp (är inte religiös).

Jag skulle så innerligt vilja gå ner i arbetstid, åtminstone lite, men har inte råd. Ekonomin är ju också en stressfaktor delux, då vi bor i ett svindyrt hus. Nu babblar jag på alldeles för mycket. Enough!

Jag får se om jag kommer med en uppdatering efter VUP-besöket imorgon.

Håll gärna tummar och tår 🌸

.