Jag har grunnat lite på det. Om man är ofrivilligt eller frivilligt ensam.

Hela mitt liv har jag haft en enorm rädsla att bli ensam, men har idag stort behov av att få vara ensam. Det låter väldigt motsägelsefullt 🤔 men så är det.

Hade en konversation med en fin vän om detta igår, och jag kunde inte riktigt släppa det sen. Jag började registrera ett Vitt Arkiv för ett par veckor sen (shit, har glömt att komplettera det 😱) och det var sååå svåra frågor.

” Personer som inte ska glömmas bort”, liksom….vem bryr sig om mig som ändå inte hör av sig? Jag skrev min dotter och en moster i finland 🤷‍♀️ Min biologiska ”familj” vill jag helst inte ha på min begravning, eller ens att de får vetskap. De ärver inget ändå…

”Var?”…… Herre gud, jag har bott överallt och ingenstans, så rotlös 🤦‍♀️. Jag frågade faktiskt min dotter och sambo, dottern ville ha mig begravd bredvid min bortgångne älskade katt i deras trädgård, med det är det sista jag vill – hamna på min ex:s tomt, dessutom olagligt. Funderar på att flytta min kisses grav i smyg nån gång…. Sambon vill ha veto i frågan och vill att vi ska begravas tillsammans med hans släkt i Borås. Det var helt oväntat. Varför ska jag begravas med dom?? Som jag knappt känner. Jag måste fundera ut en kyrkogård dit min dotter lätt kan ta sig om hon nu vill. Om jag dör före sambon så kommer han ju träffa nån ny, det blir en knepig situation. Min dotter känner ju ingen i hans släkt…

Hur hade ni gjort?

Vita arkivet….”Musik”, ”Framföranden”, ”Kläder”, ”Blommor” 🤦‍♀️🤦‍♀️🤦‍♀️ Inte faan vet jag?!

Jag valde ”Lev nu dö sen” med Miss Li. 😁 Jag gillar låten bara. Spelar egentligen ingen roll. ”Stiff upper lip”🤪 med AC/DC kanske inte blir så populärt 😉😂

”Kista”, ”Annons”, ”Minneagåvor”… Vafaan….kista: en pappakartong (ödsla inga pengar tack), annons: whatever, minnesgåvor: spara på pluringarna annars maskrosbarn/bris typ.

”Minnesstund”, vadå ska min dotter och sambon (ej pappan) sitta där tillsammans och lipa? Åk hem. Tusen frågor till 😱

Det enda som jag hoppas är att det går jävligt fort, bränn mig, kasta på tippen, kosta minimalt och (nu börjar jag gråta)……….min dotter kanske inte ens kommer 😭😭😭

Jag har tänkt mycket, alltså JÄTTEmycket på döden. Tidigare alltså, att få ett slut på allt lidande. Jag har hoppats på att få cancer, AIDS (men då måste man typ ligga med nån aids-sjuk eller knarka och dela nål med en sjuk så det går fetbort), okänt dödligt virus, fel på bilen vid en bergvägg, såna saker med 100% dödlighet. Visst, jag kan få förnimmelser av det fortfarande men nu vill jag verkligen leva. Börja LEVA! Låter sinnessjukt av en nu 47-åring.

Men jag lever ju faktiskt, tror jag, med mén av div trauman etc… Jag har en underbar (oftast) fästman❤. Har ett jobb, bil och hus. Jag borde kanske inte klaga. Det finns alltid alltid nån som har det värre. Men sen tog det liksom slut där. Vad är inre lycka?

Just nu längtar jag till helgen, jag får vara gräsänka för första gången på ett år. En gång om året har jag huset för mig själv. DET är en längtan att få vara själv! Äta vad jag vill, slippa ta hänsyn, gå naken, fisa utan kommentarer, bara att få vara…. Men att vara helt ensam i livet, det skulle jag inte klara av. Självklart skulle jag klara det, men jag hade nog varit extremt deprimerad. Aldrig nåt kul att se fram emot. Jag har bara min fästman som jag har nån relation med. Kollegor räknas typ inte då det bara är arbetsrelationer. Men att ha min sambo vid min sida så får jag kärlek, närhet, ömhet, skratt och sånt som man inte får ”ensam-ensam”. Med den bristen av kärlek och närhet under min barndom så törstar jag ständigtefter det – som en diabetiker med ständigt jättehögt blodsocker.

Jag har varit singel ett par gånger (har bara lååånga förhållanden i bagaget) och bott själv, det var plågsamt. Ingen som hör av sig och/eller skickar kärleksfulla meddelanden….då är man rätt liten på jorden.

Nu har det liksom bara blivit såhär efter så många försök till nya nära vänner sen jag flyttade från Sthlm. Jag började sen mer eller mindre isolera mig. Egentligen ofrivilligt men orken och förtröstan tog slut. Jag gav upp.

Så, hur vill DU begravas, har du fyllt i ditt Vita Arkiv?

Kram! 🙏🌹

Kan inte låta bli att tänka på det jag hörde på nyheterna ganska nyligen.

Att vinterkräksjukan knappt funnits denna säsong pga att alla (många fler i alla fall) varit mer hygieniska än vanligt, är ju som en gåva från ovan.

Det kan låta löjligt – med jag har extrem, alltså extreeeem fobi för magsjuka, kräksjukor, vinterkräka, fyllespyor, allt som har med kräk och kräkmage att göra. Jag har haft min beskärda del att torka upp och tvätta och duscha av efter mitt barn, hon är såpass stor nu så jag hoppas innerligt att hon klarar springa till toan framöver (fast jag tror inte det).

Det finns en rätt bra förklaring varför jag får dödsångest om jag får det i min närhet.

När jag var 4-5 år, kanske 6 (minns fortfarande) så fick jag vinterkräkan och spydde ner mig själv mitt i natten i min barnsäng inne i föräldrarnas rum. Morsan vaknade av det och hon hyssjade (”ssshhhh”) mig att jag skulle vara tyst. Jag grät för jag hade ont magen. Jag satte mig upp och vill gå ur sängen. Men morsan trycker ner mitt huvud ner i den kräkiga kudden igen och viskar argt att jag ska stanna där och drar kräkiga täcket upp till halsen. Hon hämtar handdukar och bäddar in mig i mina spyor. Jag fick knappt luft, mitt hår var helt insmetat i kräks, och hon hotade med att om jag gjorde ett ljud ifrån mig så skulle jag få stryk av farsan. Jag låg hela natten i skräck för att kräkas mer, vilket jag gjorde, och fick andas in kräklukt hela natten. Jag orkar inte ens tänka på det, för då mår jag illa och panikångesten slår till…

Jag ska iväg om en timme och hämta min älskade dotter (11,5 år) för det är min helg 😍🥰. Som vanligt är jag nervös första dygnet om hon drar med sig skiten hit, för det har hon gjort förr… Bara hoppas att hon är 100% frisk, pappan skickar ju henne till skolan fastän hon är förkyld, även i coronarestriktionstider…😡

Så, jag är extremt sjukligt fobisk för kräklukt, och allt som har med kräk att göra.

Så jag är glad att vinterkräkan håller sig borta (peppar, peppar, ta i trä – men säsongen är nog inte slut än)…

Ha en trevlig FRISK helg 🙏🌞

Kram / Lotta

.

Så det är torsdag, och eftersom jag jobbar 50% så slutar jag redan 10:30 (börjar 6:30 just nu). Jag kompletteringshandlade lite mjölk och sånt och tankade bilen på hemvägen.

Egentligen har jag sedan i oktober kört 5:2-dieten, och har faktiskt gått ner 10 kilo, men denna veckan orkar jag inte bry mig. Skulle ha fastat idag men slängde i mig brunch när jag kom hem, stekt ägg och en fralla med ruccola, paprika, gurka och skinkskiva. Fuck it tänker jag. Vilade en lång stund, snudd på somnade, mitt på dagen.

Fick sen plötsligt ångest av att ligga och vila bort dagen i soffan, så jag började olja vårt trädäck runt poolen för att få lite frisk luft och bränna några av kalorierna jag strax innan tryckte i mig. Kom igång vid tvåtiden och körde på rätt bra i drygt två timmar utan rast. Jag hann olja uppskattningsvis en tredjedel. Skulle ta ett kaffebrejk men då försvann solen och jag frös. Så precis när jag gav upp så kom gubben hem. Drack kaffet inne medans gubben berättade om sin dag. Sen tog jag en dusch och strax efter så kraschade jag. Kändes som jag precis blivit misshandlad eller överkörd av en lastvagn. I hela kroppen.

Då går ju hjärnan igång och försöker förstå vad som hände med kroppen. Fanns ingen som helst anledning att få så ont av medel”hårt” fysisk arbete. Har ju definitivt varit med om värre.

Jag har en känsla att när jag ”kör på”, det behöver inte vara fysiskt ansträngande men ändå att man är så hårt fokuserad, så är jag i ett ”stealth mode” med stresspåslag utan dess like som typ jaktpiloter. Så jag går (eller sitter) och spänner mig, hela jag är en för hårt spänd gitarrsträng. Är på min vakt. Uppmärksam på hot. Heeela tiden. Och när jag ska slappna av så går jag sönder. Varenda muskel, led, nerv, sena och alla sinnen gör så in i helvete ont.

Jag tog två Alvedon och en Ibumetin, vad fan ska jag annars göra?? Jag är storkonsument av de preparaten. Ofta hjälper inte det.

Men jag är som jag är, när jag börjar med något så går jag in för det, (är inte bipolär) och har noll (0%) tålamod. Vill jag nåt nu och nån annan säger vänta, så blir jag så frustrerad och skiter i den andre och gör det själv! Det är det vanligaste tjafset här hemma. Antingen ”tagga ner” eller ”tuffa till dig”.

Jag önskar att jag kunde vara lite mer lagom och mitt emellan och lyssna in min fysiska kropp bättre, men det är jättesvårt pga bl.a min uppväxt som ”format” mig så. Jag var tvungen att vara alert och på min vakt 24/7. Mina celler är inprogrammerade på hot från barnsben. Som HSP har dessa känslor förstärkts av många motgångar igenom livet. Jag har med mig det på jobbet, i affären, på promenaden.

Jag blev rekommenderad att öva på avslappningsmeditation. Jag var nyligen deltagare på en kurs där vi övade flera olika meditationer, det gick hyfsat bra i en grupp med likasinnade, men att försöka göra det själv verkar vara omöjligt. Den enda ”vila” jag har är att sova, men kruxet är att jag mestadels har mardrömmar, ofta ofta återkommande i olika versioner. Blir jagad, vilse, mitt barn försvinner/blir kidnappad, ”lönnhus”, ”lönnbåtar” är de vanligaste. När jag minns min dröm, vilket inte är ovanligt, så är jag rätt urlakad från första stund.

Vilket påminner mig att det är SÅ dags för mig att sova nu.

Godnatt!

Kram / Lotta

.

Nu har det nästan gått två månader sen jag skrev senast. Berg- och dalbana, som vanligt. Jag trodde först att jag mådde bättre och var gladare ett tag, men det var ett spel för gallerierna. Inget långvarigt i alla fall. Kan ha varit ett par bra dagar eller veckor på jobbet, men ändå helt fullständigt utdränerad när jag kommer hem. För drygt en vecka sen var jag hos min psykoterapeut, vi trodde båda att jag var bättre, men eftersom man märker av min gråtmildhet, så insåg vi att det inte stämde. Visst är jag bättre än för två år sen, men jag har mina triggerpunkter, vissa mer känsliga än andra. En del av dom triggerpunkterna ”provoceras” rätt ofta på jobbet och jag vet inte hur jag ska handskas med olika situationer och människor, då sätter det sig i huvudet på mig. Det är det som är problemet. Och inte nog med det, jag kommer ALDRIG glömma sånt. Långsintare person får man leta efter. Detsamma gäller mina föräldrar – jag glömmer ALDRIG vad dom gjort mot mig, fastän dom varit döda i 20 resp 11 år.

Jag berättade i bloggen om en situation i februari, den händelsen är som igår. Eller som i förmiddags. Det finns inte en möjlighet att se förbi det, eftersom ingen gjort sig besvär att ens be om ursäkt eller ändrat på sitt beteende, det var tydligen JAG som var ”överkänslig”, så hela den avdelningen har blivit en triggerpunkt. Jag undviker min avdelning, men jag är tvungen att tillhöra den ändå, men har fått möjlighet att hjälpa till på andra avdelningar en längre tid nu. Jag har haft svetsjobb två dagar rätt nyligen, när jag vistades i samma lokal men det var ingen go känsla, jag ville bara få jobbet gjort och bort därifrån fort som satan. I övrigt så gillar jag de andra avdelningarna, de pratar med mig och är hjälpsamma och engagerade, det man vill att kollegor ska göra. Jag fattar inte varför jag måste vara kvar på den infekterade avdelningen, svetsningen vill jag gärna sköta men det är tamejtusan det enda. Att jag är bunden till den avdelningen, även fast jag inte jobbat där på nästan tre månader, är enormt betungande. Jag berättade detta för psykoterapeuten senast, och hon sa att jag MÅSTE få byta avdelning för det tär på mig. Men det blir ju jag som måste göra det, lyfta frågan IGEN. Vara den där jobbiga anställda som ställer massa krav och vara den svaga, klena kvinnan i en mansdominerad arbetsmiljö och blaaa blaaa blaaaa…..Männen får minsann bete sig hur som helst för att dom är män.

Senaste psykologisessionen förra veckan varade 1,5 timme och slutade med att hon skulle be läkaren på psykiatrin ringa mig och diskutera deltidssjukskrivning.
Tro det eller ej, men han, läkaren, ringde mig bara ett par dagar senare. Han hade läst min journal och var påläst om mig, ställde ändå en del frågor för Försäkringskassans blankett för sjukskrivning. Det var ingen tvekan att jag behövde mer återhämtning än vad jag har. Mitt liv nu består av jobba, äta, sova, varje dag, bokstavligt talat. Orkar INGENTING, men om jag gör det ändå (annars förfaller alltihopa), så får jag en slags ”baksmälla” men fortsätter jobbar sover jobbar sover äter jobbar sover…
Har alltid varit plikttrogen, aldrig varit sjukskriven för ”diffusa” saker, det har alltid varit på fysisk synlig grund. Man kan egentligen säga att när jag levde ihop med mitt barns pappa, så var jobbet den ENDA fristaden, jobbade över så fort man fick en chans, fastän jag var i så psykiskt suicidalt skick att det är skrämmande. Jag VANtrivdes på mitt gamla jobb sista åren, där fanns inget stöd överhuvudtaget.
Nu fick jag på GOD grund en halvtidssjukskrivning till att börja med sedan öka på med arbetstid till 75% en period efter det.

Nu har jag min fristad i mitt hem, den känslan har jag ALDRIG haft. Trots ekonomiska bekymmer, så är jag trygg i mitt hem. Så det var min tredje dag på halvtid idag.
I måndags, första dagen, sov jag i tre timmar mitt på dagen och somnade ändå som vanligt på kvällen. Igår, så åkte jag förbi en butik och köpte penslar på hemvägen och sen jag var helt apatisk. Idag, tänkte att jag ville skriva lite, men en tupplur ligger inte långt bort.

Jag begriper inte denna trötthet. Så trött att det bokstavligen värker i hela kroppen. Men det är ju väl känt att om man går med psykisk ohälsa tillräckligt länge så går det ut i kroppen. Men det kan lika gärna vara nåt helt annat, fibromyalgi eller dylikt.

Som C-PTSD och HSP så blir man i allmänhet känsligare för smärta, ljud och ljus och även dofter har jag märkt. Om man lägger på depression, övergrepp (psykisk eller fysisk spelar ingen roll) och utsatthet etc etc så blir det överväldigande besvärligt. Det kan knäcka en. Jag var knäckt länge länge länge. Nu håller jag på att läka. Men har inte instruktionsboken.

En vän sa till mig härom dagen att när man är i ett umgänge så anpassar vi oss för att smälta in, som en slags teater. Min vän berättade om sin vän som hade gått på teaterkurser som äldre, den personen fick utlopp för sin riktiga personlighet där, för det annars inte passade i den ”sociala ramen” eller hur jag ska uttrycka det.
Jag kan faktiskt relatera!!! SÅ KLART att jag har en mask på mig när jag åker till jobbet varje dag, jag härmar och imiterar. Jag hade inte nåt utrymme för att utforska mig själv och MIN personlighet som barn, jag agerade enbart för att överleva. Och det har jag fortsatt med hela livet. Jag fick ingen normal uppväxt, lärde mig inte så mycket positiva saker, än att vara rädd förstås. Det jag har lärt mig har jag kopierat från andra genom livets gång.

Jag kanske skulle testa teater???

Nu får det räcka för idag, är en minut från att somna….

Kram för idag
/Lotta

.

God kväll där hemma i stugorna 😊

Nu har corona brakat ut i världslig kaos. För tre veckor sedan, innan epicentrumet konstaterats i Europa så fick jag lite ont i halsen. Jag blev genast hemskickad från jobbet och på kvällen bröt det ut, en sjuhelvetes jävla slemhosta som omedelbart satte sig i luftrören och lungorna. Jag är astmatiker som medicinerar året runt så det är mest vanligt att luftrörena pajar ihop. Jag vände snabbt på dygnet då hostan är som värst på natten. Men jag hade ingen feber. Och ingen värk vilket jag var förvånad över. Astmamedicinen började ta slut och jag behövde nåt slemlösande så en vecka efter insjuknandet, när det inte blivit bättre, ringde jag vårdcentralen. Sköterskan som ringde upp ställde coronafrågor men jag hade inte alla dom symtomen så jag fick läkartid samma dag. Fick en ordentlig undersökning och konstaterades att jag har akut bronkit, och fick recept och sjukintyg för 2 veckor till. Jag är på sista dagarna av min sjukskrivning (3 veckor från jobbet) och inte helt 100 i luftrören än men för ett halvår sen hade jag redan jobbat. Det brukar ta tid på mig. Chefen tyckte jag skulle be safe than sorry och stanna hela sjukintyget ut. Många sjuka på jobbet just nu 😳

Jag har känt mig ovanligt lugn sista 3 veckorna, tyst och lugnt hemma utan krav. Det enda som stressat upp mig lite är den konstanta coronauppdateringen. Den har eskalerat under den tiden jag varit hemma.

Idag hade jag telefon-session med min psykoterapeut. Vi har ändrat tiden så många gånger nu så vi tog det per telefon hemifrån istället. Det funkade hur bra som helst. Jag har haft samma i flera år nu, känns tryggt. Men jag har inte träffat henne sedan jag upptäckte min HSP. Jag ville BERÄTTA, att jag FATTAT. Hon menade att hon visste hela tiden men har nog inte använt rätt ord för att jag skulle förstått (mer ”psykologispråk”). Plus att hon försökt penetrera mina problem lite mer från andra vinklar. Jag fattar det också nu. Men det hade kanske varit bra om jag haft HSP-vetskapen tidigare. Jag tror att jag lättare kan förstå många saker nu, bara DET är ju helt underbart! Ska dock inte ropa hej än, jag har en jävla resa kvar. Att lära mig att leva med C-PTSD/HSP. Inte bara jag som påverkas heller, har sambo och barn. Sambon är förstående och tillåter egentid närsom. Men dottern, jag HAR inte den energin som hon önskar. Jag har försökt berätta lite om barndomen men hon vill inte höra hemskheter. Det ska hon få läsa här när hon är mogen i egen takt. Jag har känslan att hon också har HSP-drag (min intuition) men det ska jag försöka hjälpa henne med så mycket jag kan. Och att hon bor med….jag ska inte säga för mycket. Inte de bästa förutsättningarna enligt min mening iallafall. Men jag kan inget göra mer än att finnas för henne.

Undrar om HSP är ärftligt….men tydligen finns en tydlig koppling till uppväxten/trauman också. Ju mer trauma desto mer högkänslig.

Idag har jag suttit i telefon större delen av dagen känns det som. Rösten är lite rosslig och halsen irriterad igen.

Jaa, det är deklarationsdags igen (SUCK)….också ett jäkla stressmoment. Ringt lönekontoret på gamla och nuvarande jobbet och bett om underlag (närvarorapport 2019 för milersättning) och en timme med psykolog och en bra stund på facetime med dotter. Pratat med chefen. Och med en kollega. Jag som typ aaaldrig pratar i telefon. Det susar bollen nu kan jag säga. Känns som jag vill dra en ljudisolerad luva över huvudet. Har så jobbigt med ljud som jag inte kan kontrollera. Känns som man borrar i huvudet med tandläkarborr, ilande tjut.

Nu orkar jag inte skriva mer.

Ha det gött 🙏

På återseende 🌞

.

Hej

Idag var en berg-och-dalbana-dag deluxe på jobbet. Jag har jobbat lite drygt 11 månader på detta stället. Strax efter det att jag började så började företaget att bygga ut fabriken till dess mer än dubbla storlek då vi ‘vuxit ur kläderna’ och blivit trångbodda.

När nybygget nu blivit klart så ska alla avdelningar flyttas över dit och den gamla delen ska tömmas och totalrenoveras. Min avdelning på tre personer inklusive mig, i verkstan, precis som de andra avdelningarna, har fått planera sin egen flytt på bästa sätt.

Mitt problem är att mina två kollegor har planerat/pratat/diskuterat över mitt huvud, beställt nya möbler etc, i månader, utan att inkludera mig. Jag fick veta IDAG vilken exakt dag vi ska flytta, det har dom vetat länge, utan att informera mig. På grund av detta har jag känt mig fullständigt utstött och dissad av mina närmaste kollegor.

Jag beordrades att börja packa ‘lösöre’ på avdelningen idag, och jag blev djupt frustrerad, medan de gjorde finlir så fick jag ta skiten kändes det som. Frustrerad och irriterad så ilskan åt upp mig innifrån. En känsla jag haft ett par månader. Jag var tvungen att gå ifrån en stund för att en snedtändning var på gång.

Jag gick till omklädningsrummet och bröt ihop. Plötsligt kommer en kvinnlig kollega in, hon är insatt i mitt dilemma, så hon skulle skicka in fack-gubben.

Han kom in till mig, vi hade ett långt förtroligt samtal och han hade en bekräftade åsikt om hur min avdelnings flyttplanering hade gått till. Jag vill inte tillbaka till några som stängt mig ute. Jag vädjade att få byta avdelning, åtminstone tillfälligt, med omgående verkan, och det var inga problem.

Imorgon och tillsvidare ska jag stötta elavdelningen som ligger waaay efter i produktionen innan de ens kan börja tänka på pack och flytt 😬

Det där med att bli utesluten, exkluderad, dissad, utfryst och mobbad. Det har jag erfarit tillräckligt i mitt liv. Jag upplevde ALLT det under hela grundskolan. I gymnasiet lämnade dom mig ifred iallafall. Jag har erfarit det för några år sedan i förra byn jag bodde i. Det har jag även erfarit hemma av familjen.

Jag har fått nog!!!

-För citatet ”Ensam är inte stark” stämmer till 100%.

Teamwork är SAMARBETE.

FAAN vad förbannad jag blir, suck!!!

Avslutningsvis kan jag tillägga, att jag trots allt mår lite bättre nu, när jag vet vad jag ska göra imorgon med folk som gör mig delaktig!

Och ikväll ska jag på Årsmöte på Fotoklubben träffa likasinnade och äta smörgåstårta 😁

Ha en fin kväll!

Kram/Lotta

Godmiddag!

Jag körde hem från jobbet i eftermiddag och som så många gånger jag tänkt och känt att jag saknar någon att fika med, en närmaste vän.

Min närmaste vän emigrerade till ett annat europeiskt land för snart 20 år sedan. Jag saknar henne så det gör ont i hjärtat, jag har inte funnit någon så nära vän efter det. Bara flyktiga bekantskaper som inte växt sig djupare.

Jag vet att min bästa vän långt bort också känner sig ensam. Jag tackar förvisso sociala medier och chattar för att vi kunnat få tillbaka och hålla kontakten, men det är aldrig detsamma som att sitta vid samma bord, gråta, skratta, prata och skoja. En kram. Eller två. Fika på stan, bio och allt som bästisar gör. Det är enormt tomt. Vi lärde känna varandra som 18-åringar så vi har känt varandra i 29 år.

Hon är fortfarande min allra bästa vän som jag berättar (typ) allt för, men hon är så sabla långt bort. Vi träffades senast för sju år sedan, då hennes make ”beställde” mig som ”födelsedagsöverraskning”, då jag åkte dit över en helg.

Jag har inga NÄRA vänner, som ger och tar, som hör av sig, på lika villkor åt båda håll. De är väldigt svåra att hitta. De verkar som de allra flesta har sitt ”på det torra” på den fronten.

Jag saknar min bästis att fika med….❤

Kram/Lotta

God kväll 🙂

Nu är det söndag kväll och har uteslutande gått i vilandets tecken.

Det är inte många gånger per år som jag kommer ut på lite festligheter. Det har med ekonomi och energi att göra. Att ta en taxi till stan och hem igen går på nästan 2000 spänn, och det enbart på transport, allt det andra tillkommer.

Vi har några i min by som har en lokal/förening där det ibland hålls lite festligheter, ibland större och ibland mindre. Igår kväll uppehöll sig ”eldsjälarna” i lokalen och drack lite pilsner och spelade biljard. Vi blev ditbjudna så jag och sambon traskade dit på kvällen. Det var en trevlig kväll, vi var 6 personer, 3 par, som hängde där. Lite cider eller öl och go musik och många trevliga samtal. Vid ett-tiden avvecklade vi festen och gick hem.

Idag, vaknade jag tidigt, vilket är så ovanligt. Jag var inte bakis, bara helt dränerad på energi, som att man dragit ur proppen i badkaret. Ändå var det lugnt igår. Jag borde inte vara fullständigt utmattad, men nu – mot tidigare, så vet jag varför jag i stort sett alltid varit så.

Det beror på alla intryck som bombarderat mitt huvud kvällen innan och jag inte lyckats bearbeta det, min HSP. Dessutom är lokalen bombarderad med dekaler, posters, vimplar, skyltar, lampor, klistermärken och massa annat, ett plotter av saker som distraherar min hjärna. Mycket att ta in, som sker omedvetet egentligen. Inget som jag personligen väljer att uppleva eller se. Det bara är så.

Jag vaknade tidigt idag, försökt ta en tupplur men jag har jättesvårt att tupplura på dagen. Helt urlakad i sängen, då är Netflix min bästa vän.

Hur som haver, så är det att ha HSP.

Så är VARJE min dag, efter jobb och andra aktiviteter.

På jobbet hanterar man många relationer, viljor, åsikter och synpunkter etc. Jag fäktats med dessa i kombo med C-PTSD och HSP. Ofta har jag migrän lagom till helgen då min hårddisk, hjärnan, blivit överhettad under hela veckan.

Min C-PTSD visar sig i att alltid vika ner mig, ta så lite plats som det bara går, nästan osynliggör mig själv och mina åsikter. Jag växte upp så, gjorde jag inte så och försökte göra mig sedd eller hörd, så åkte jag på stryk.

Det straffades med psykiska och fysiska övergrepp. Så min hjärna och kropp är typ programmerad in i minsta lilla cell på det viset under hela min uppväxt. Ingen har visat eller lärt mig motsatsen så jag är helt vilsen.

Nu klarar jag inte skriva mer för stunden.

Kram /Lotta

God kväll,

idag är det Alla Hjärtans Dag. Jobbat mina timmar plus en halvtimmes övertid. De sista fyra dagarna har varit en av de bättre perioderna under de 11 månaderna på mitt ”nya” jobb. Min teamledare/kollega förlorade sin far i måndags, det är tungt. Känner extremt starkt för honom. Finns där för honom när han vill.

Men för att gå över till nåt helt annat, igår var jag en kvällskurs som jag investerat på mig själv i födelsedagspresent i förskott. ”Medial personlig utveckling ”. Vi var en grupp om 8 personer och jag berättar bara om mina personliga upplevelser. Kursen är på 6 tillfällen á 2,5 timme, detta var första tillfället. Igår testade vi på psykometri. Dvs att man känner av eller läser av energier i ett personligt föremål, som t.ex en berlock, ring, klocka eller halsband. Vi mediterade också. Så mindblowing, rekommenderar alla göra en sån liknande resa! Freaking awesome!!

Det hinner pratas en hel del mellan deltagare och ledare, och jag är inte så blyg, utan kanske väldigt öppen, då ett par stycken frågar mig om jag är ”HSP”, ett uttryck som jag inte hört innan. Jag fick en övergripande förklaring att det betyder ”highly sensitive person”. Jag blev småchockad, nästan förolämpad först, men snabbt kände jag igen mig av det lilla jag hörde.

När jag kom hem sent på kvällen så var jag tvungen att googla på HSP, och till min förvåning kände jag att det var jag till 110%. Kanske (troligen) är detta svaret på min dagliga kamp med mina känslor. Känner sinnesstämningar i ett rum, läser omedvetet av folks humör/stämning – väldigt snabbt, blir påverkad av detta – dagligen. Det finns till och med föreningar i ”ämnet”. Läste lite till, och blev helt övertygad om att jag lider av även detta. I mitt fall är det något som varit livslångt, man föds med HSP, men det har blivit mer tydligt sen jag blev mamma för 11 år sedan.

Alltså, jag har C-PTSD i kombo med HSP. Kontentan är att jag får minnesluckor, koncentrationssvårigheter och är extremt trött – mycket , både psykiskt och fysiskt. Ofta har svårt att hantera rörig stress. I alla former egentligen. Intaget av intryck och stimuli för mig blir överväldigande och måste bearbetas. Jag har ett jättestort bagage att bearbeta vilket inte är nån fördel. Jag kan ses som lat, men det är 100% återhämtning för att inte gå in i väggen.

På jobbet matas man (jag) av massa brus och direkt skadliga ljud för öronen dagligen. Det påverkar mig. Folks beteende och obeteende. Intryck. Ofta blir det för mycket så jag på ett omedvetet sätt stänger av, det får inte plats mer i min hjärna just då. Då upplevs jag som glömsk, men det gäller egentligen alla mina vakna timmar, för troligen orkade jag inte ta in mer just då.

Har du upplevt att ditt system bara stänger av, någon gång? Du är där, men ändå inte där?

Hursomhelst så är detta med HSP väldigt nytt för mig. Jag ska läsa på mer och förhoppningsvis kontakta närmaste HSP-Förening. Jag hoppas att de har bra tips och råd. Men det jag läst hittills så är vila bästa botemedlet:-)

Nu ska jag sova så jag önskar hela världen en fin kväll/natt/morgon/dag ❤

Kram/Lotta

Hej 🙂

Jag har dotterhelg nu. Hon är i den åldern då spel är högst på villgöralistan. Hon ockuperade min laptop och är nu uppslukad av det tjejer gör i den åldern. Jag kikar till henne emellanåt för att se att allt är okej, med tanke på riskerna som finns på nätet.

Vi somnade sent igår. Men jag la mig först, hon såg färdigt en film på Netflix. Så vi vaknade givetvis sent idag också. Vi har bestämt i förväg att ta en chill-helg, hon älskar att chilla hos mig, gosa och ta dagen som den kommer. Vi har ätit middag allihopa, till Mello. Nu har alla dragit sig tillbaka och jag sitter själv i soffan med tevens ljud som sällskap. Chill. Förra gången hon var hos mig åkte hon och jag till Arena Skövde Upplevelsebad (drygt 20mil t/r) och var borta hela dagen, det blev för mycket för mig. Åkte hemifrån 7 på morgonen och kom hem strax efter 20 på kvällen. Jag fick migrän i 48 timmar så fort ansvaret lämnade mina axlar, det händer ganska ofta. Jag gillar att hitta på saker, men också chill.

Sedan jag och min sambo flyttade ihop i huset 3,5 år sedan, så har hon haft ångestattacker vid sänggång. I över två år sov jag på en madrass på golvet jämte hennes säng i hennes rum, och fick enorma problem med rygg, höft och axlar av madrassen, och hon grät ofta sig till sömns och av utmattning. Jag vet dock vad ångesten beror på, som har skapats på annat håll. Så jag har som umgängesförälder fått jobba stenhårt för att skapa en ny rutin. Nu har det fungerat rätt så bra sedan sommarlovet 2019 ❤ Hon klarar äntligen av att sova själv – självmant, så jag får sova i min egen säng. En process som tog 3,5 – 4 år!

Det är aldrig lätt med frånvarande föräldrar. Innan jag flyttade så hade min dotter bara mig i stort sett 100%, hon fick följa med mig vart jag än skulle, mammografi, tandläkaren, psykologen, hårfrisören och så vidare. Jag var ensamstående mamma i ett samboförhållande, utan egen familj eller egna vänner att få hjälp av. Det tog till slut knäcken på mig. Jag slutade vara Lotta. Men jag finns alltid alltid där för henne. Nu har tekniken blivit så bra att vi kan ringas och chatta med varandra närsomhelst 😍 Och när hon närmar sig puberteten, vem är då bäst att prata med när något förändras – MAMMA! ❤

Mina föräldrar var totalt frånvarande. Total avsaknad av kärlek, närhet, engagemang och empati. Desto mer missbruk, fysisk och psykisk terror och vanvård, inom de fyra väggarna i vårt föräldrahem. Vi var tre barn, systrar, jag var halvsladdis. Jag talar bara för mig själv, mina egna känslor och upplevelser. Det jag bär med mig från min barndom till mitt eget föräldraskap är att min dotter ska få allt (i den mån jag kan) som jag inte fick. En livs utmaning, för jag har inga förebilder. När jag var i början av tonåren så var min högsta dröm att antingen mina föräldrar skulle skilja sig eller att få bli bortadopterad.

Jag har försiktigt försökt beröra min barndom för min dotter men hon är fortfarande för ung för att (vilja) förstå. Hon har tillräckligt med att sina föräldrar separerat. Hon har aldrig träffat sina morföräldrar eftersom dom avlidit, men för mig är det nog bara en lättnad. Om mina föräldrar hade levat idag så hade jag ändå aldrig låtit dom få träffa min dotter, de hade inte varit intresserade heller. Lika intresserade som av mig. Noll procent.

Föräldraskap är fan ingen lek, för fyfan vad det påverkar ens barn för livet. Och det funkar inte att ”Göra om och gör rätt” med BARN. Bli en bra förebild!

Man borde införa Föräldrakörkort!

Mvh/ Lotta